Aftonbladet – 20 juli 1843, sida 1

LEJONHUDEN.) AF CHARLES DE BERNHARD:. I. Då Servian såg att spöket föll som en liflös massa, gick han fram ur sitt gömställe och upptog lyktan, som i fallet ej blifvit utsläckt. Utan att synas intagen af någon annan känsla än nyfikenhet, gick han till det hemlighetsfulla väsen, som låg utsträckt på marken, Med den ena handen rörde han vid dess klädnad och gjorde sig säker att kroppen, som den betäckte, oaktadt dess fantastiska utseende, verkligen var af kött och blod; med den andra handen höll han lyktan under näsan på den okände, som oaktadt det hastig ljusskenet ändå ej öppnade ögonen, och hvars ansigte, lika hvitt som om det öfverdragits med blyhvitt, bibehöll den graflika orörlighet, som utmärker ett dödt ansigte. — För fan! gengångaren är afdånad, sade Ser vian för sig sjelf. Det ser ut, som om han int hade väntat sig mitt svar. Jag önskade imedler tid att-han återfick sansningen. Jag är nyfiker att få höra om han talar bättre än han sjunger Sedan han ett ögonblick öfvertänkt de medel genom hvilka han kunde sätta en gräns för den na dåning, som hotade att blifva långvarig, på minde Servian sig, att några steg derifrån ram en liten bäck, hvars sjeltsvåldiga krökningar ut gjorde en af pärkens prydnader. Han sprang dit lysande sig med lyktaff;y doppade sin näsduk den friska strömmen samt återvände lika hastigt och fuktade med näsduken ansigtet på den afdå ———— 1 Se Å, B. J4 164.