Aftonbladet – 20 juli 1843, sida 1

hufvud! mitt hufvud!... min Gud... är jag då tokig? Vid dessa ord förde Felix händerna till sitt ansigte, som han hårdt pressade liksom för att der qväfva vanvettet, hvaraf han trodde sig känna de första symtomerna, derefter föll han baklänges och var nära att åter falla 1 vanmakt. Servian, hvars oro fördubblades af detta osammanhängande tal och denna konvulsiviska pantomim, uppehöll honom i sina armar och talade till honom med en moders milda röst, då hon talar till sitt barn. . — Återkom till dig sjelf, min vän, allt det som passerat är en dröm. Vakna upp ifrån den; se så, tala, förklara mig hvad denna maskerad skall betyda... men se på mig dål Den unga Cambien öppnade åter ögonen, men tillslöt dem straxt med en min af förskräckelse — Kossack... spegel... lux perpetua, stammade Felix i det khan hackade tänderna. — Men, Gud förlåte mig! jag tror du darrar återtog den fyratioåriga mannen, som trodde sig böra begagna skämt. Huru? stora karlen! Er licentiat! en krigare, som är på vägen att gå ini Saint Cyr! darra som en liten flicka för hvilken man omtalar spökhistorier! Det är inte vårt blod som rinner i dina ådror. Stackare! har du di inte något bjerta? är du en pultron? Detta sista ord gjorde en ypperlig verkan på den blifvande officern, hvilken med ett språng stod upprätt. -Efter att ett ögonblick ha sett sit omkring, liksom en man, hvilken uppvaknar frår en dröm, fäste han sina ögon på den, som tilltalade honom, och som hade lutat sig ned för alt upptaga spegel och lykta,