Aftonbladet – 19 juli 1843, sida 1

perar ni innan ni lägger er? Vi hafva: verkligen präktigt vildt. os — Jag tackar er, fru Ribois, svarade Servian, uppväckt ur sina drömmerier genom frågerskans enträgna artighet; en annan gång skall jag blifva er gäst, för ögonblicket kan jag icke stadna qvar. — Men det är så mörkt ute, som i en säck; ni går vilse, det är säkert. j — Åhl jag känner vögen.. Men jag ber: ermnoga se efter mina saker, i morgon skall jag låta hemta dem. — Gör er icke den mödan, herr Serviän, jag skall låta bära dem till er, svarade värdhusvärdinnan, som oakiadt sin missräkning trodde sig böra visa en förekommande artighet mot en man, hvars frikostighet hon kände. Den resande aflägsnade sig, vek af från landsvägen och gick ini Compiegneskogen på en väg, omöjlig för vagnar att färdas, men hvilken fotgångare kunde begagna; han gick fort utan att det ringaste låta hejda sig af det djupa mörker, som omgat honom. Efter tio minuter vek han instinktmessigt af åt venster och kom in på en ny gångstig, som förde honom ur den större skogen. Servian befann sig på en liten väg, som på ena sidan begränsades af skogsbrynet och på den andra af en graf, garnerad af en häck, som tjente till stängsel för öfverste Herbelins park. Han vandrade framåt utan alt sakta sina steg, oaktadt en mängd bullerstenar hvaraf vägen var öfversållad, emedan det var en byvägj slutligen stadnade han vid foten al ett stort träd, på hvilket han trefvade med händerna, Då han fann den ihålighet han sökte nedsteg nattvandraren i grafven, och steg uppfö) den andra grafkanten med en hjorts vighet. Fäc