Aftonbladet – 18 juli 1843, sida 2

vHerrel, sade Ivan, jag har begått ett stort, stort felln Gud förlåte oss då!v sade Kascambo och gjorde korstecknet. Ja, jag glömde att ta med mig den der sköna studsaren, som var i inre rummet. Ja, ty värr, jag kom icke att tänka derpå; ni förde så mycket buller, att jag alldeles glömde bort det. Ni skrattar, ni; det var den skönaste bössa i hela byen. Jag skulle gett den till present åt den förste vi träffat, för att vinna honom; ty jag ser nog, att i det tillstånd, hvaruti ni befinner er, kunna vi icke fullborda vår väg. Väderleken, som ända dittills varit dem gynnsam, förändrade sig mot aftonen. En kall nordanvind blåste emot dem och det dref hagel och snö i ansigtet på dem. De gingo ända tills natten var mörk, Oovissa om de skulle söka någon by eller undvika den. Men den långa väg, de, isednare fallet, måste tillryggalägga, blef dem omöjligt, i anseende till ett missöde, som träffade dem emot morgonen. Just som de gingo öfver en liten strömil, brast isen och de trädde ned sig intill knäna. Under de bemödanden, Kascambo gjorde sig att komma upp, blefvo deras kläder fullkomligen genomblötta. Allt ifrån början af deras vandring hade kölden icke varit så skarp, som nu, bela fältet var hvitt af rimfrost. Efter en fjerdedels timmas väg föll majoren ned, öfverväldigad af smärta, köld och trötthet, och vägrade bestämdt att gå längre. Han insåg omöjligheten att så fortsätta resan och tyckte, att det var ett grymt barbari att qvarbålla sin följeslagare, hvilken, om han lemnades ensam, med lätthet kunde hinna 1 säkerhet.