Aftonbladet – 17 juli 1843, sida 2

akttog en djup tystnad. Ivan, mera glad oci lugn än vanligt, öfverträffade sig sjelf i tillredel sen af måltiden, under det han sjöng ryska vi sor, hvari han inblandade uppmuntrande ord til sin herre. : ;Tiden är kommen, hai luli luli — sjön han, inblandande alltid en refräng, likasom hal sjungit en rysk folkvisa, — Tiden är inne at antingen göra ett slut på vårt elände eller dö I morgon, hai luli luli, äro vi på väg till en stad en vacker stad, bai luli luli, hvars namn jag icke vill nämna, hai luli Juli; var icke bedröfvad Ryssarnes Gud är stor! hai luli Iuli, Kascambo, likgiltig för lifvet eller döden, kän de icke denchikens förslag och nöjde sig att säga ,Gör hvad du vill, men fig baral Den sjuke som man ädelmodigt behandlat för att göra honom säker, och som dessutom en god del af dagen roat sig med att äta chislik ), fick nu ettsi häftigt anfall af febern, att han lemnade sällskapet och begaf sig hem. Man lät honom gå utan mycken svårighet, ty Ivan hade fullkomligt insöft gubben genom sin munterhet. För att ännu ytterligare aflägsna allt misstroende, drog sig Ivan tidigt om aftonen tillbaka i sitt hörn och satte sig på en bänk med ryggen mot väggen, i albidan på att Ibrahim skulle insomna; men denne bade föresatt sig att vaka hela natten, I stället för att, såsom han brukade, nedlägga sig på en matta framför elden, satte han sig på en huggkubb midt emot fången, och skickade bort sin sonhustru, hvilken ingick i en kammare bredvid, der bennes son hvilade, sarot tillslöt dörren efter henne. Från sin mörka vrå iakttog Ivan uppmärksamt alla föremål i rummet. Vid ljuset af den då och då uppflammande elden blixtrade en Yxa i en fördjupning på väggen. Besegrad af sömnen, lät gubben sitt hufvud då och då nicka ned åt bröstet. Ivan såg att det var lid och reste sig upp. ) Fårkött, som man stekt i små bitar på spetsen af en laddstock.