fcke annat än på det högsta beundra detta monarkens fina sätt att lemna armeens befälhafvare asvart på hvitt på sitt höga välbehag. Till nästa gång trupperna samlas till läger, är förmodligen en femte lithografi tillkommen, nemligen en trogen afteckning a någon bland de mest lysande bataljerna under 4843 års kampanj. En sådan tafla bör för det höga befälet blifva af så mycket större interesse, som något hvar der kan igenkänna manövrer och evolutioner, om hvilka han kan säga: Quorum pars magna fui.n — I de tal, som vid Köpenhamnska och Lundensiska studenternas besök i Norra Sverge blifvit vexlade, hafva de, som innefatta svaren på de för Lunds universitet proponerade skålar ännu icke blifvit af tidningarne meddelade. Vi äro Du i tillfälle att komplettera samlingen genom intagande af dessa svar, hvilka alla, efter uppdrag af de i resan deltagande Lundensiska studenterne, framfördes af kandidaten Göthe Thomå: I Calmar: . aMine Herrar! Afven oss, svenska studenter, tillhör det att för eder, denna stads välvilliga och gästfria innevånare framhära vår hjertliga tack. Tillåten mig att fransäga den för eder, och tillåten det så mycket heldre, som det är uppdraget sjelft, hvilket jag emottagit, hvilket icke tillåtit mig att lemna det ouppfyldt. I den allmänna glådjen bär hafva vi, svenskar icke den minsta andelen. Vid en fest sådan som denna, vid en försoningens fest, bestämmes ju glädjens andel efter andelen i det, som skall försonas. Huru stor denna vår andel är lär oss historien — oeh den siste talaren har fästat vår uppmärksamhet på denna lärdom. Men om vi också måste medgifva dess sanningar, så år det dock en rik tröst att erfara, att detta onalurliga förhållande syskonfolåen och syskonstaterna emellan för evigt upphört, att se huru tiden, sedan dess, arbetat sig fram ur så mången förviilelse, att finna, huru samma folk, som då täflade med hvarann i blodig svärdslek eller som kloke statsmän väfde planer för hvarandras undergång, nu täfla med hvarann endast i nyfödd kärlek, nu, som ännu klokare statsmän, väfva planer, men för hvar andras lycka och väl. Tiden, den allsmägtiga, den hårda, har vridit oss svärden ur händerna, men tiden, den försonande. den milda, har knutit dessa händer i vänskap tillsamman. — I detta ljus böra vi se det förflutna, i denna mening förstådt, begagna det till vår egen fördel. Var det väl då underligt att man i de förra tiderna, under upplysningens ännu ofullständiga, färgförvillade dager, sågo tingen med bländad syn? Hvem af oss minnes icke huru om morgonen, då solen ännu med osäkra och darrande strålar belyser ett landskap, man tycker sig der se skiljda och från hvarandra aflägsna föremål, hvilka, vid närmare påseende, gå hvarandra liksom allt närmare, ja, begjutna af samma sols första hvita stråle, smälta tillsammans och blifva ett. Men om detta tillfälle skänker oss den glädje, som framkallat dessa ord, hvilken glädje är den allmänna och väsendt!iga, så innebär den dessutom ännu en, enskildare och tillälligare, men som eosamt bör oss främlingar. Man har påstått att ett företag, beslutadt och verkstäldt af blott studenter, skulle sakna nog stadga och allvar, för att allmänt om attas. Man har vid namnet af student fästat begreppet af en glad, kanske svärmisk yngling, ingalunda af en, som allvarligt vill bestämma ett mål och lika allvarligt söka det. Genom det emottagande vi här hafva rönt, genom eder gästfribet och välvilja, är detta påstående vederlagdt. J haven hävigenom för oss tydligen bevisat att studentens intresse kan äfven vara det allmännas: Vi äro stolta över detta hevis, vi äro tacksamma för denna rät.visa Eder, denna stads innevånare, gälle denna varma tacksamhet. ULefve Calmare innevånare! I Upsaa: M. H. Blind medlemmarne från Lunds universitet höjer sig en yngre stämma för att tacksammast besvara den proponerade skålen. Att härvid söka förklara allt hvad jag tänker och känner kan ingalunda vara min afsigt. De många tankar och känslor, tankar af kanske betydelsefull vigt, känslor af glädjefull hänryckning, hvilka måste bemäktiga sig hvar och en af os, vi som nu stå v d det fullnååda målet af vårt företag, vi som nu se upphunnet allt det oupphinneliga, man icke underlåtit att förespegla oss såsom förbundet med detsamma; som nu se förverkligadt allt hvad vi djerfvast vågat tänka oss — nej, långt mera än hvad-vi vägat tänka oss, detta vill icke jag söka förklara. Hvar och en utaf oss, som någongång lifvats af en varm tanka, som fyllt hans hjerta och äggat hans själ, som ser sin käraste önskan ernå sin skönaste verklighet, han skall begripa att man i dessa ögonblick icke har råd att mycket meddela. Dessa tankar inger mig äsynen af denna församling, ynglingar från Nordens olika universiteter, medlemmar af politiskt skiljda nationer, men äck, också tillrättakomne söner från samma fädernehus. I denna betydelsefulla församling, en ständer!örsamling, befullmäktigad af framtiden, räknar äfven vår akademi ledamöter, och det är å deras vägnar jag bringar eder, Upsalas studenter, från ett annat Carolina, en varm, en broderlig helsning. Mottagen den och tillåten oss att uttrycka allt det osägliga, som skulle sägas. allt det outtaleliga, som skulle uttalas,