Aftonbladet – 13 juli 1843, sida 3

misstänkt för en i orten begången stöld, och g el. Valdigern Hultbom tillsagt bemälde drängar, so ös) voro försedda med gevär, att skjuta om tjufv ville fy, så hade alla tre drängarne också loss sn Sina gevär på sockerbruksarbetaren C. J., hvilke ellde iskumrasket funno stående vid en gärdsgård, begrepp, som det tycktes, att afbryta en stö et loch försedd med något som blänkte. Sockerbruk tt larbetaren stupade, och det befanns att ban bli Pjvit träffad al drängen Jobanssons skott, som bi . stått af hagel, då deremot ena drängen Lindströ; laddat med kula och den andra blott med lö krut. Häradsrätsen, som icke af ransakninge fann någon anledning, att den skjutne ställt s till motvärn, hvilket drängarne, som skjutit, 4 heller påstådo, ansåg derföre Carl Johansson, bå ra såsom banemannen, mista lifvet. Hofrätte fastställde denna dom, men befriade de andra drär garne äfvensom gevaldigern Hultbom, hvars tilj sägelse till drängarne att skjuta, ansågs icke in rafatta sådan delaktighet att ansvar derför kund ådömas. I orten der händelsen skedde hade man mycke medlidande med banemannen, drängen Carl Jo hanssor, och flera af invånarne ingåfvo en böne skrift att han måtte befrias. Högsta domstolen som afejorde målet den 23 Maj, har deruti med delat följande dom: Kongl. Maj:t har i nåder lätit Sig föredragas hand lingarne i detta mål; och som tilltalade Carl Johans son, Åxel Lindström och Carl Jonas Lindström uppgif I vit, att sedan tjufven Carl Johansson, då han nattei till den 4 September sistlidet år af dem skolat gripas i mörkret flytt undan dem, samt oaktadt erhållna upp maningar att stanna och fastän Carl Jonas Lindströn efter honom afskjutit ect med löst krut laddadt gevär likväl fortfarit att springa undan vid en gärdesgård tilltalade Carl Johanssen och Axel Lindström, hvilka sett tjufven rycka i gärdsgårdsstörerne, liksom han velat afbryta dem till försvar och jemväl tyckt sig mär(ka något blänka, såsom han varit försedd med knif, begge på en gång aflossat deras bössor, laddede, Carl Johanssons med hagel och Axel Lindströms med kula; alltså och enär annat förhållande än sålunda är vordet uppgifvet ej kunnat utredas; men deremot berörde uppgifter vinna stöd af hvad vittnen i målet förmält och i öfrigt under ransakningen förekommit, samt förty antagas kan, att tjufven under rymmandet visat hotande åtbörder, såsom han velat sätta sig till motvärn, då han träffades af det skott, som vållat hans sexton dagar sednare inträffade död; pröfvar Kongl. Maj:t, jemlikt 235 kap. 1 8 Missgerningsbalken, med upphäfvande af hofrättens utslag, rättvist förklara det Carl Johansson Axel Lindström och Carl Jonas Lindström för deras förfarande i detta mål icke kunna till ansvar fällas. Beträffande fånggevaldigern Hultbom, varder hofrättens utslag af Kongl. Maj:t gilladt; finnande Kongl. Maj:t att i mål af denna beskaffenhet ersättning till afhörde vittnen ej eger rum; äfvensom att kostnaden för läkarebesigtningen bör utgå af dertill anslagne allmänna medel. Och kommer, vid denna utgång af saken, Carl Johanssons underdåniga anhällan om nåd att förfalla. Det vederbörande till underdånig cfterrättelse länder. De som fällt förböner för drängen Carl Johansson hafva intygat, att han var af god frejd och man delade derföre allmänt deras medlidande med honom och deras önskan, att hans straff måtte i möjligaste måtto lindras. Man kunde till och med gerna önska, att han måtte alldeles befrias, ehuru man icke kunde dölja för sig att den, som visat sig så der snar att skjuta ihjel en menniska, icke måtte vara att fullt tro på, och an ingen mycket lättsinnig eller mer än lofligt hårdjertad. Men detta medlidande kunde Konungen ätt tillfredsställa i nådeväg, och vi fästa oss nu lott vid högsta domstolens utslag: . Det faller genast i ögonen, att Högsta Domstoen befriat Johansson, icke på grund af en från Täradsrättens skiljaktig tillämpning af lagen, utan enom en ändring af sjelfva faktum. Häradsräten fann, och likaså Hofrätten, att den dödade ceke ställt sig till motvärns Högsta Domstolen äser deremot, att ban ställt sig till motvärn. Jå ingen ny undersökning hållits, är det oförklargt, hur H. D. fått veta något sådant. Häradsitten kunde icke utröna, att den dräpte synts itta sig till motvärn, än mindre att han verklien satt sig till motvärn; Högsta Domstolen har eremot utrönt båda delarne. De anklagade uppifvo genast, att de fått tillåtelse att skjuta, enast den anklagade flydde; och då icke en gång e påstodo, att den anklagade verkligen gjort : otvärn, utan endast att de biott sett något blänsc 2, samt det icke heller är rimligt, att en flyende erson skulle företaga sig att albryta en gärdsrdsstör för att dermed göra front mot 3 perner, beväpnade med skjutgevär, så synes Hädsrättens, på ransakningen grundade uppgifter, ke hafva bordt ändras. , De lagkunnige förstå nog, att det ligger något dligt i en sådan modifikation af underdomares nsakning vid öfverdomstol, om ej serskilda uppsningar tillkommit, och vi spara derföre allt dande derom. Deremot lärer något hvar, utan t vara jurist, inse, att det är en synnerlig ofullmlighet hos våra lagar eller deras tillämpare, ingen slags näpst finnes för en kronans tjenman, hvilken, såsom gevaldigern Hultbom, uppintrat till en lagstridig handling och sannolikt rigenom föranledt det inträffade dråpet. an T -Åd n OR WW PM i 2 FK am sit oc ho LÄANDSORTS-NYHETIR.