Aftonbladet – 13 juli 1843, sida 2

kunde förlora andan; men ändå hadef ingen blifvit färdig att fly, när prinsen var kommen. Horace Vernet skall evinnerligen beklaga, att han icke var tillhands vid denna scen; han skulle deraf hafva komponerat ett bataljstycke för museum i Versailles och ett bibliskt stycke till nästinstundande exposition. De lymlarne pipa och tuta, sade hertigen, så att det hviner om öronen nästan som musköttoch kanonkulor; men låt oss icke dessmindre gå löst på dem ! De äldsta generalerne kunde ej återbålla sina glädjetårar öfver detta tal med klassisk prägel. Låt oss skynda,, ropade en, så att allt kan vara förbi, innan lymlarne ha slutat sin tamtapu-psalm. De minst stekta fåren blefvo drifna till lägret; de andra band man på kamelerna, rygg om rygg med herdarne; men fastän de sistnämndes ögon rullade omkring i hufvudet på dem, som cen tigers, fortsatte de likväl sin musikaliska bön. Allah är stor, men kamelernas pucklar äro mycket höga; på högsta spetsen af den högsta kamelen fulländades ändtligen den 415:de repetitionen, hvilken är lika så förtjenstfull, som en pilgrimsresa till Mecka. När karavanen tågade in i lägret, var öfverraskningen allmän. Hvyar skola vi få hvitlök nog till all denna lammkyl, och senap nog till alla dessa kottletter ? inföll prinsen, ganska qvickt. Denna gången stodo de äld ta generaler liksom förstenade; beundran gjorde dem stumma. När Abd-el-Kader fick rapport om denna Razzia, utgaf han följande dagorder: 4 Art. Hädanefter är förbjudet att samla 135,000 får och 600 kameler på ett ställe. 2 Arl. Det är en oförsigtighet, som hädanefter straffas, att begynna tamtapu-psalmen, när hjordar vaktas i de otrognes grannskap. . 3 Art. Allah tillåter att tamtapu-saången må afbrytas, när nödvändigheten så fordrar. SE — Åbbet Voisenon gaf 1753 på Italienska teatern Paris, en högst usel pjes, hvilken genast föll. Nåson frågade honom huru han vågat att gifva den. — Jon, svarade Voisenon, alla menniskor här i Paris afva så utledsnat mig hyar för sig, att jag begagnat letta tillfälle, att på en gång taga min hämnd i stort.s