Aftonbladet – 12 juli 1843, sida 1

Den lycka familjen njöt sedan dess återförening. kunde icke blifva al lång varaktighet. Ordensreglorna bjödo Prascovia att skiljas från sina förildrar, och denna andra skiljsmessa syntes dem innu grymmare, än den första; emedan den tills intetgjorde allt hopp att få henne åter. Deras tillgångar tilläto dem icke att bosätta sig i Nijeni, Prascovias moder egde slägtingar i Wladimir, hvilka erbjödo föräldrarne att komma till dem; nödvändigheten tvang dem att emottaga detta anbud. Efter att hafva tillbragt åtta dagar i. en ständig vexling mellan glädje och sorg, störda i: deras lycka genom tankan på dena förestående skilsmess san, skulle de begifva sig till sin nya vistelseort. Den goda modren var tröstlös. I eHvartill har då denna frihet, du så mycket åstundat, gagnat oss?, frågade hön sin man. aOch vår älskade dotters mödor och framgångar förde då endast till det mål, att hon nu ryckes ur våva armar. Hvarför äro vi icke ännu. qvar i Siberien? så klagade den:sölyekliga. Det är en stor smärta under alla epoker af Nifs vet, alt skiljas med sina närmaste, sina vänner; men huru mycket sorgligare är skilsmessan icke, då den inträffar vid den tid, då åren redan nedtynga oss och vi icke hafva något att vänta afframtiden! Vid afskedet af. föräldrarna lofvade Prascovia att besöka dem i Wladimir under årets lopp; familjen, åtföljd af priorinnan och nunnorna begaf sig derpå till kyrkan. Ehuru lika känslig som mos dren, sökte likväl den unga novisen att visa sig mera stark och resignerad; och bemödade sig att uppmuntra dem. Mencförsatt förekomma ett utbrott af smärtan i sista ögonblicket, aflägsnade hon sig sakta, sedan hon förrättat bönen, ingick i kos ret der de andra nunnorna stodo, och passerade en port till gallerverket kring koret. aLefven väl goda föräldrat, sade hon, aer dotter tillhör Gud, men hon skall aldrig glömma er. Älskade fader, ömma moder, gören detta offer som Gud