Aftonbladet – 8 juli 1843, sida 3

åt Italien; vi skulle göra sällskap; men hon hade ingen lust. Likväl intresserar hon sig lilligt för hvad jag berättade och hade skrifvit om andra länder; fastän det förekom mig, som hon i sjelfva verket gjorde det för min .skull och ej för de främmande ländernas, hvarmed jag naturligtvis fann mig serdeles beiåten. Obebaget att uttrycka sig på ett språk, hvarpå hon ej är van att tänka, visste hon att besegra, och hon sade hvad hon ville säga, dels på tyska, dels på franska, enkelt, naturligt och bestämdt. Hon har sköna, tankfulla ögon och en ren, Jugn, jag kunde säga solid panna, upder hvilken de bestämdt tecknade ögonbrynen röra sig när hon talar, hvilket kläder henne mycket väl, i synnerhet när en tanka söker sitt uttryck. Hennes figur är ganska fin och nätt; hon bar för tillfället en svart sidenklädning. I hernes förmak stå två stora bokskåp med böcker på svenska, tyska, franska, och engelska — itag tienska tror jag till och med. Hon tecknar förs träflliga porträtter i profil och miniatyr, med tusch, och har ett intressant album af sådana hufvuden, till hvilka hon äfven fogade mitt. Vid porträtteringssessioner förfalier jag vanligen i en mig sjelf och mitt porträtt störande sömnaktighet; derföre låter jag ej heller gerna måla af mig. Men denna gången gick sessionen för sig ganska väl, ty srefvinnan Rosen sjöng med intagande röst intasande svenska sånger, och Jag glömde dervid det tryckande af min tvungna stelhet för ögonblicket. Sedan jag gjort bekantskap med m:ll Fredrika Bremer och sett henne i sitt hemland, sin boning och sin vanliga omgilning, förstår jag bättre än förut det stilla lif som råder i hennes skrifter. Mig har den djupsinnigt lugna uppenbarelsen af hennes personlighet förekommit så oskiljaktig från det land hvars dotter hon är, och från de böeker som äro hennes aflkomma, att jag ej kan säga hvilken al detta tretal det är, som lärt mig att begripa de bege andra. Ailt hvad hon plävar skildra — boningarne på landet, trädgårdarne vid sjön, sättet att resa, de små lätta tvåbjuliga ordonen för en häst, hvarmed två personer kunna tillsammans göra promenader — allt detta står på svensk botten och under svensk himmel. Man ser det så i verkligheten, och ser det så blott här. Detia leder mig ull den slutsatsen, att hon måste lika troget ha betraktet och uppfattat menniskornas lynnen, och att det förtroliga, husliga lif, som hon tecknar så gerna, verkligen är en skön ;genhet och en hög förmånsrätt lör hennes fälernesland.n