Aftonbladet – 8 juli 1843, sida 3

Imidsommarsnätter — med hvilka vår verklig sommar egenthygen tager sin början, för att seda räcka nära tll slutet al September — och on ;Stockholmstrakten, såsom mönstret på vårt land naturskönheter. Författarinnan fick väl bättre tan Ikar om landet än bon haft förut, när hon kon till trakten af Götha elf; men obekant med vege tationens bastiga utveckling i norden och hur våra landskapsutsigter derigenom ofta förändra på en vecka, likt en teaterdekoration, härledd hon skillnaden från ett olika klimat och ej frå verkningarna af en 44 dagars längre sommar. Göthe borg fann hon i allmänhet mycket bättre bygd är Stockhom och bättre anlagd; häri torde inger opartisk jäfva hennes omdöme. Dessa mildrandt intryck iörmådde Nlikväl ej skingra den fördom som bon redau hade fattat emot Sverges natur fysionomi; hon for alltså hem dermed, för att fort planta den på sina landsmän, medelst en bok Men så missnöjd hon var med land och klimat så Ullfredsställd fann hon sig med invånarne; oct om hennes resförsök visar sig en dag 1 svensh öfversältning, så skola bennes reflexioner 1 del sistnämnde hänseendet kanske blidka hennes läsares lörtrytelse öfver hennes skefva åsigter i det förra. Vi kunna ej neka oss det nöjet atl sluta denna öfversigt med några drag ur hennes intressanta teckning af ett besök hos en af våra litterära notabiliteter. aJag var hos mill Fredrika Bremer på Arsia. Det är hennes landtgods, tre svenska mil från Stockholm. Jemte sin mor och sin yngre syster plägar bon vistas der större delen af året. De bexge sistnämnda damerna hade tillbragt den föresående viutern i Nizza; icke hon. Flon tycker ej om resor, oro och distraktioner. Hon har stadnat Qvar sju månader, sju svenska vintermånader, på Arsta utan att besökas af någon annan än sin kammarjungfru; jag skulle ej tro någon i stånd att härda ut med dylikt, om hon icke hade berättat mig det sjell. Det fägnade mig utomordeniligt att lära känna henne, ty jag känner öfverhufvud !å författarinnor, och man är ändå alltid litet nyfiken att träffa sina likar. Hennes namn är bos oss i allas mun, hennes skrilter i allas bänder, och talar man hos oss om Sverige, så tänker man genast på Fredrika Bremer. Elter hennes skrifter bade jag äfven gjort mig en föreställning om benne sjelf. Allvarsam och lugn hade jag tänkt mig henne, och med en liten humoristisk skiftning; sådan fann jag henne ock, och högst intressant. Huru gläder det mig ej! Jag vet ej hvarifrån man fått en sådan fördom mot författarinnor, att man i allmänhet dervid fäster besreppet om någonting besynnerligt. Det var så kanske förr, men är icke mera nu. — Arsta har ifven sin historiska märk värdighet. På den stora ingen framför huset mönstrade Gustaf Adolf den här, med hvilken han första gången tågade till Liffland; och jemte sin gemål och sn dotter bebodde han det trähus, som bredvid det nuvarande boningsbuset ännu står qvar under präktiga träd. Det sistnämnda är af sten, fyrkantigt och ståtligt, med stora, höga rum och bygdt under trettioåriga kriget. Trakten är ganska allvarsam, eller föreföll den mig så, derföre att det var en mulen dag, som hotade med regn. Träden sågo mörka ut, slätten grå, på afstånd framskymtade hafvet. Man föreslog mig en promenad; men jag, som annars så gerna vistas under bar himmel, föredrog att ej gå ut. Derute var insenting som lockade mig, och derinne var så trefligt; jag begriper, huru man här kan känna sig så utomordentligt fästad vid sin bostad. Jag bad M:ll Fredrika att låta mig få se hennes rum. Det var enkelt som en klostercell. För mig skuile det vara i hög grad oangenämt, ty det var ett hörnrum, med fönster på två sidor, alltså med Iubbel dager, och utan gardiner. Tre fyrkantiga bord funnos der, alldeles öfvertäckta med böcker, papper och skrifmaterialier, och en blå möbel i allvarsam stil: jag menar i en sådan, som fordrar Itt man sätter sig tout bonnement, som sig bör, och ej lägger sig och sträcker sig, hvilket jag jelf vill kunna göra, när jag så tycker. På väggarne unhos några målningar. Det der är en liten kta Teniers; men jag vet förut, att ni tycker ej ;m den,, sade hon småleende och pekade på en iten tafla, som förestälier en bonde, stoppande in pipa. Jag sade också ärligt nej. Iallmänhbet ade jag nej, när hon sade ja; men det gör inenting; sådant blir blott odrägligt i det fallet, att nan ej kan lida hvarandra, Tycker man åter m hvarandra, så är det ett nöje mer; ty man ir då genom andra alt se hvad man ej märker jelf, eller förstår åtminstone, att andra ega en lick för saker, som för oss sjelfva äro förborade,. — Kesa vill hon icke; hon tror att man erigenom lätt kan nedtryckas, bländas eller förillas; och hvad skall man göra med allt det främ-. ; ooTan villa Ef artala hanua tt on fo dl,