Aftonbladet – 7 juli 1843, sida 2

i hennes lif ger en dålig tanka om föräldrarna, som dittills försummat sitt enda barns uppfostran till en sådan grad, om icke tanken på en evig landsflykt gjort, att de ansett all uppfostran såsom öfverflödig eller kanske vådlig för deras dotter, all den stund hon var bestämd att för alltid lefva bland de lägsta klasser i samhället. Denna djupa okunnighet och den fullkomliga öfvergifvenhet, i hvilken hon dittills lefvat, gör hennes själs ädla lyftning ännu mera utomordentlig. Under sitt vistande i Siberien hade Prascovia, sysselsatt med en tjenares arbeten, helt och hållet glömt det lilla, hon lärt att läsa i sin första barndom. Hon började nu studera med hela styrkan och lifligheten af sin karakter, och var inom ett par månader i stånd att förstå en liten bönbok, den hon fått af sin välgörarinna; man var ofta tvungen att rycka henne ifrån denna sysselsättning. Det nöje hon erfor, då hon i dessa böner fann sitt -hjertas naturliga känslor uppenbarade och iklädda tydliga och rörande ord, väckte hos henne den lifligaste åtrå efter undervisning. ,Huru lyckliga äro icke menniskorna, som lefva med i verlden!, sade hon; huru böra de icke tacka Gud med rörd hjerta, de, som äro så väl undervisade i religionen, som ega så många medel att uttrycka sm ödmjukhet, och så mycken orsak till erkänsla mot försynen, för de håfvor, den slösat på demly Fru Milin Jog åt den unga flickans reflexioner: men hon tänkte att ingenting borde vara omöjlig! för en så sann fromhet och så brinnande böner. Denna tanke öfvertygade mer än allt annat de begge välgörande fruntimmerna, att det var nödvändig! !understödja henne i hennes företag och öfver