JZE— ARABISKT BEVIS PÅ SINNESFÖRVIRRING. En Europe hade så mycket förvånat flera Araber, med hyilka han reste, genom sina seder och bruk, att de slutligen yttrade den tankan, att det ej måtte stå rätt till med hans förstånd. En gammal Scheik framträdde till de talande och sade, då han hörde hvarom fråga var: Menniskan är galen, derom är intet tvilvel; tänken bara, jag såg honom lägga socker isitt kaffe ! Detta bevis besegrade alla tvifvelsmål och alla kommo nu öfverens om, att Europten var förryckt. — ETT SÄLLSYNT DRAG AF REDLIGHET. En familj i Berlin ärfde nyligen ett kapital af 6,000 Rdr Bko under sådana omständigheter, att de väl förtjena att anföras såsom ett ovanligt bevis på stor rättskaffenhet äfven i vår tid. Grefyve von S., en rik godsegare, hade på sina gods en prest, hvilken han älskade och aktåde för dess redliga sinne. Sonen af denne andlige kunde erhålla en fördelaktig syssla, men behöfde derför en borgen af 6,000 Rdr Bko, och hans fader var ej i stånd att anskaffa denna summa. Han vände sig derför till grefve von S., som också beredvilligt och med nöje försträckte penningarne. Olyckor af många slag träffade prestmannens son, och kautionen gick förlorad, utan att man kunde tillskrifva honom någon moralisk skuld. Han sjelf var djupt bedröfvad deröfver, men fadren var förtviflad. Grefven tröstade imedlertid dem båda, i det han sade: Min bästa pastor, jag är en rik man och kan lätt umbära summan; men om det bidrager till ert lugnande, att jag icke skänker er penningarne så kan ni eller er slägt, om de kunna, en gång betala dem; rörande tiden, då detta skall ske, behöfver ni ej bekymra er. Grefve von S. dog, utan att tänka mera på saken. Presten dog också, men på sin dödsbädd bad han: Min son, glöm icke att en gång, om du kan, betala vår välgörares barn de 6,60600 riksdalerna. Detta var likväl icke möjligt för sonen, ty han dog i temligen små omständigheter; han hade dock icke glömt skulden, utan lät på dödssängen sin enda dotter lofva att betala den, om hon en gång skulle komma i sådana förhällanden att hon kunde det, Dottren gil e sig med en just icke rik, men välmående man, och då denne dog testamenterade han den barnlösa enkan räntan af sin förmögenhet, hvilken efter hennes död skulle tillfalla ätskilliga välgörenhetsanstalter. Slutligen nalkades äfven enkans sista stund. Då lät hon kalla en notarie till sig och öfverlemnade honom en summa af 6,000 Rdr Bko för att återställa den åt grefve von S:s arfvingar, hvarigenom hon uppfyllde sin farfaders förbindelse och efterkom sin faders sista önskan. Hon hade under en lång följd af år hopsparat denna summa af räntorna, och för att åstadkomma detta hade den gamla, isynnerhet på de sista åren, måst underkasta sig många umbäranden. i — EN TIGER FÅNGAD MED FÅGELLIM. En engelsk tidning omtalar, efter en i England ötkommen resebeskrifning, följande besynnerliga fångst: Jag var stadd på en botanisk exkursion i norra delen af Indien, ej långt från hans majestäts af Oude område, då den man, i hvilkens hus jag bodde, berättade mig, att en tiger blifvit spårad till sitt läger, och att han skulle dödas denna dag, efter förlädrens sed. Jag ville naturligtvis gerna se detta och uppsteg följaktlisen mot aftonen, jemte ett haltt dussin infödingar, i ett träd, hvarifrån man hade fullkomlig utsigt öfver en mörk, dyster plats, dit de försäkrade mig, att tigern bestämdt skulle komma. Jag kunde icke se några förberedelser till hans fångande, men de visade mig, att hela marken omkring oss var betäckt med löf, hvilkas öfra sidor voro bestrukna med fågellim, och påstodo, att tigern var förlorad, om han trampade på ett af dessa löf; ingenting kunde rädda honom. Snart kom en kungstiger, med en gång, som om hela nejden tillhört honom; men han hade ej gått fem steg, förrän ett löf fastnade vid hans ena framfot. Tigern stannade tvärt, lyfte upp tassen och grinade åt den, liksom han ej tyckte om denna syn, och derefter gaf han den en sakta skakning, som likväl skulle hafva kullkastat en tjur. Bladet blef dock fastsittande, och det nästa han gjorde var att gnida det mot öfra käften, der det stannade. Han blef nu ond, men som nya löf under hela ti en fastnat vid bans fötter, så fick ban alltflera i ansigtet, ju mera han sökte att lå dem derifrån. De inträngde i hans näsborrar och gjorde honom nästan galen. De kommo i och ofvanlör hans ögon samt gjorde honom nästan blind. Under hela denna tid hade infödingarne mycket roligt: de: skrattade och flinade som markattor. Plötsligt uppgaf tigern ett förfärligt tjut och rullade sig på marken, hvarvid han naturligtvis blef betäckt med löf och slutligen alldeles blind. Sedan han ett par minuter legat i denna ställning, ansågs han vara så ur stånd till sjelfförsvar, attven af infödingarne gick rakt ram till honom: och jagade en kula i hans hjerta, ned samma köld, hvarmed man skjuter en and.n bossen ökptt tt on tetiniinreRR NR rrR