nationer. Denna snillrika dam hade tvärtom ett alltför upplyst förstånd, för att icke energiskt uttala sig emot den nya despotismen. Ett betydande parti i I Frankrike hade ännu 41843 icke förlåtit mad. Staäöl denna syftning. Bland de herrar med hvilka mad. Staöl ständigt låg i fejd i salongerna, hefann sig vicomte de Choiscul, TT hvilken var lika elak, som qvick. Redan under det Ludvig XVI ännu lefde, var det fråga om att mad. Stael skulle emigrera. Nå välv, sade herr de ChoiI seul, må hon fullborda att gifva sig utseende af en I ko, och sålunda utspökad stiga upp på herr de NarIbonnes vagn; det finnes ingen slagtare, som icke skall. blifva narrad deraf. Madame Staöl blef förbittrad öfver denna grofva anspelning på hennes brist på kroppslig skönhet; hon skonade derföre icke heller vicomten, hvi!ken å sin sida yttrade i salongerna: Je ne sais ce que jai fait aux Saldats-aux-gardes et aux forts de la Halle, mais depuis que je suis brouillt avec Madame de Stael, je les ai tous sur les dos. Efter flera dylika, mer eller mindre skarpa skärmytslingar, sammanträffade slutligen de. krigförande partierna i furstinnan de Carencys salong. Uti salongen döljer man ofta sitt hat under artighetens mantel. Det är längesedan jag såg er, herr de vicomte, började mad. Staöl. Ack, min fru, jag har varit sjuk. Ni? Jo, jag trodde verkligen att jag blifvit förgiftad. Bevars, ni hår kanske bitit er i tungan. Fru de Carencys gemål, hos hvilken denna scen passerade, var samma bekante de Carency, om hvilken man plägade säga: han smutsar sjelfva smutsen. Innehafvaren af Ludvig XVI:s korrespondens med Pichegru och andra agenter i Frankrike, sålde han den till direktorium för en obetydlig summa; denna korrespondens framkallade den 48 Fructidor. Efter sin landsflykt lefde mad. Staöl i Coppet. Der bestod hennes sällskap 4807 hufvudsakligen af: Benjamin Constazt, herr de Montlosier, som hade tillhört högra sidan af den konstituerande församlingen, och som sednare skref de bekanta memoirerna om jesuiterna, herr de Sismondi, Camille Jordan, den förträfflige talaren, herr de Barante, den snillrike författaren, historikern och ambassadören efter julirevolutionen, Elzear de Sabran, herr de Montmorency, mad. de Kriädener, Valeries författarinna, mad. de Montaulieu förattarinna till Carolina Lichtfield, målarinnan Lebrun, grefve Golowkin, Werner, A. W. Schlegel och slutligen prinsen af Preussen, som, fången i slaget vid Eylau, efter sitt vistande i Metz och Soissons, erhöll tillstånd att resa till Italien. Vid sin genomresa besökte han mad. Staöl, hvilken han lärt känna i Berlip. Under namnet Athenais, skildrar mad. de Genlis i sin novell: Slottet Coppet 41807, den sköna mad. Recamier, som ingaf prinsen af Preussen en så häftig passion, Hertiginnan Abrantes har lemnat flera band om Parisersalongerna under direktorium, konsulatet och kejsaretiden. Hon hade mod att låta förstå, det kejsar Napoleon hade älskat henne. Andra författare på denna tid ha framställt denna fåfänga (för att icke begagna ett annat uttryck) hos Junots enka, såsom en dikt, för att göra sig intressant. Bland de af Napoleons naturliga söner, som ännu lefva, är grefve Leon, son till nuvarande fru de Louisbourg, hvilken eger gods i Baden och årligen någon tid uppehåller sig i Paris. Han har i hufvudets bildning mycken likhet med Napoleon och för sedan flere år tillbaka ett mer än äfventyrligt lif. Grefve Walcwsky, som sedan 4830 varit en af hufvudegarne af tidningen le Messager, är son till polska grefvinnan Walewska, hvilken så passioneradt älskade Napoleon. Han är författare till en misslyckad komedi: Ftcole du monde och står på en ganska vänlig fot med herr Thiers; för öfrigt en älskvärd och talangfull kavaljer: grefve D.....l har även i sin ansigtsbildning mycken likhet med Napoleon. Kejsaren skall ha gynnat modren till denne, synnerligen i finanssaker duglige man. De tvänne damer. hvilka mest älskat Napoleon, äfven sedan de af honom blifvit öfvergifna och tillbakastötta, voro JosepHine öth mad. Gazzani. Efter sin skilsmessa, medtog den förra mad. Gazzani till Malmaison, såsom liktris. Låtom oss vara vänner,, — sade Josephine — och stanna ni hos mig; vi skola beklaga honom och tillsammans tala om honom. — I början af sitt äktenskap hade Napoleon med hela sin själ älskat Josephine, hvilket äfven hans korrespondens med henne bev:sar; sednare och synnerligen i Egypten blef han svartsjuk öfver all måtta. Josephines tidigare förhållanden till Barras äro kända; de egde rum före hennes förmälning. Mycket om Josephine har blifvit öfverdrifvet, eburu äfven mycket är förklarligt i anseende till hennes creolska temperament. Uti Hyeres visas för den resande huset Filhe, der marskalken Gouvion St. Cyr afled i Januari 4829. Prinsessan Pauline Borghese har bebott det och man kan der få höra anekdoter, som man skulle tro vara lånade af BussyRabutin, Danjean eller Casanova. Vid sin förmälning med Marie Louise visade Napo leon det lifl gaste galanteri för sin unga maka. Att detta, vid ett konveniens-giftermål, äfven skulle hal. blifvit deladt af dena unga furstinnan, har ingen på-J:. stått. Hertiginnan af Montebello, om hyilken Napoeon sade: högmodet är qvinnans bästa försvar,, erhöll snart ett stort inflytande på kejsarinnan. Hade denna 1844 följt madame de Montesquious råd. så nade, enligt hvad nägra författare påstå, Napoleon II:s regering möjligtvis blifvit erkänd, Konungens af Rom suvernant var ett energiskt och dugligt fruntimmer; rertiginnan af Montebello stolt och kall. Dessa begge iamer lefde i ständig spänning vid Napoleons hof. sy På. 5:t Helena bevisade en af de första damerna, som följt len bannlyste till denna ö, honom en. synnerlig omorg. Då sedermera i en salong i Paris mycket taaddes om denna böjelse, sade några röster: det var stt nobelt äktenskapsbrott och ett offer af fadrens levuement. Kärleken till kejsaren hade nemligen pålagt maken äfven detta offer. En at grefve Berrands söner, född på S:t Helena, skall vara frukten ff denna böjelse. — ÅHUNDERS) SKEPPSBROTT. Skeppet the thuner, från Portland (Nordamerika), lastadt med stäfer och distineradt till Madeira öfverfölls på 35 N. 3. och 30 W. L. af en stark storm, som bortryckte atteriet, slupen, jollen och kabyssen från fartyget