Aftonbladet – 6 juli 1843, sida 1

ken godhet och dröjde flera dagar. Under denna rastetid mottog hon af en godhjertad bonde ett par skor, och sedan hon väl hemtat sig och återvunnit kfafterna, tog hon farväl af sitt värdfolk och begaf sig åter på väg samt fortsatte sin vandring ända till vintrens inbrytande, endast med kortare abrott, då hon stannade i byarne, alltsom tröttheten tvang henne och hon rönte ett vänligt bemötande af folket. Hon försökte derunder göra sig nyttig för sitt värdfolk, genom tvält, skurning eller sömnad. Vid hennes första annalkande ville man icke tro henne, utan tog henne merendels för en äfventyrerska; menniskorna äro i allmänhet fallna för att visa sig frånstötande, då de se alt man på något sätt vill vinna dem; man måste röra dem, utan att de märka det, och de gifva mycket hellre af medlidande, än af aktning för olyckan. Prascovia insås delta, hon började derföre med att begära litet bröd; derefter talade hon om de mödor, hon utstått, för alt vinna gästfrihet; då hon ändtligen blifvit upptagen på något ställe, berättade hon sin historia och sade sitt namn. Det var på detta sätt, hon under sin mödosamma vandring så der småningom gjorde sin grymma lärospån i menniskohjertats studerande. Olta hände det att personer, som med hårdhet afvisade benne, då de såvo henne gråtande aflägsna sig, kal!ade henne tillbaka och bemötte henne väl, Tiggare, vanda vid afslag, synas föga rörda deraf; men Prascovia, ehuru af ödet försatt i en bedröflig ställning, hade före sin resa aldrig varit i behof att begära allmosor; och oakvadt hela sin själsstyrka och sin resignation sårades hon dock af tillbakavisningarne, isynnerhet