Aftonbladet – 5 juli 1843, sida 1

DEN UNGA SIBERISKAN 7), ÅF XAVIER LE MAISTRE. Dagen derpå skyndade Prascovia sig att söka den person, som skräddaren omnämnt för henne; hon fick här veta, att ansökningen borde vara underskrifven af henne sjelf. Skrifvaren uppsatte den i vavliga termer och då den var färdig, samtyckte ändtligen Lopouloff efter något motstånd till dess expedierande samt begagnade tillfället för att bifoga en ny supplik för sig sjelf. Den unga flickans oro var ifrån detta ögonblick alldeles skingrad; oeh föräldrarne voro nöjde att se henne återtaga sin naturliga glädje. Denna lyckliga förändring hade imedlertid ingen annan orsak, än den vissa öfvertygelsen, att hon skulle få sig ett pass samt ett obegränsadt förtroende till Guds beskydd. Hon gick ofta framåt Tobolskvägen, i hopp att någon kurir skulle ankomma. Hon gick fram till poststationen för att tala vid den gamla invaliden, som hade uppsigten deröfver och utdelade de få brefven, som anlände till Ischim: men på länge vågade hon icke tilltala honom, emedan han röt åt henne och gjorde gäck af henne för hennes reseförslag, som han kände. Sex månader hade nästan förflutit efter supplikens afsändande, då man kom med underrättelse till familjen, att några bref voro ankomna. Åtföljd af sina föräldrar skyndade Prascovia till posten. Då Lopouloff anmälde sig, tillställde kuriren honom ett försegladt paket, som innehöll pass för hans dotter. Detta var ett ögonblick af glädje för familjen. I den totala öfvergifvenhet, hvari de så många år varit lemnmade, syntes dem till och med detta pass som en ynnest. Imedlertid fanns intet svar på Lopouloffs egen ansökning bifogadt. Dottren var hvarken slaf eller fånge, och man hade icke utan största orättvisa kunnat qvarhålla henne i Siberien. Se Å. B. M 1314,