Aftonbladet – 5 juli 1843, sida 1

med den förestående resan, som erbjöd sig, kunde undfalla någon. Prascovia, hänförd af glädje, tog Bibeln och kysste dess blad förnyade gånger. Det är sannerligen besynnerligt,, sade modren. Men fadren, som icke ville gynna deras idcer i detta fall, uppträdde häftigt mot dessa löjliga spådomar. ,Tron j sade han, patt man så der kan fråga Gud, genom att öppna en bok med en knappnål? och att ban vördigas svara på edra dåraktiga tankar? Säkert, tillade han, vändande sig till dottren, skall det icke slå felt, att en engel kommer och gör dig sällskap på din vidtutseende resa och bjuder dig att dricka, då du törstar. Insen ) icke huru dåraktigt det är att öfverlemna sig åt dylika förhoppningar? Prascovia svarade, att hon var långt ifrån att hoppas, det någon engel skulle visa sig, för att understödja henne i sitt företag. Men imedlertid, sade hon, hoppas jag och tror för sann, att min skyddsengel icke skall öfverge mig, och att min resa skall blifva af, när jag föresätter mig den sjelf.n Lopouloff skakades af denna orubbliga föresats; imedlertid förflöt en månad, innan tal blef om någon resa. Prascovia var tyst och tankfull; alltid ensam i sin berså i skogen, gaf hon föga akt på föräldrarnes ömhetsbetygelser. Som hon mänga gånger hotat att gå utan pass, trodde de, att hon skulle sätta denna hotelse i verket, och begynte aroas, då hon aflägsnade sig från byn någon längre stund, än vanligt; en dag ansågo de till och med för säkert, att hon gått sin väg. Prascovia hade, på hemvägen från kyrkan, der hon varit ensam följt ett ungt bondfolk till deras stuga och dröj! der några timmar. Då hon hemkom; sade modren; Du har dröjt länge, mitt barn; vi trodde, ati du ölvergifvit oss för alltid ! Snart nog skolen jfå den sorgen, svarade Prasbovia, xemedan j icke viljen lemna mig passet; n skall då beklaga, att ni icke lemnat mig dett; hjelpmedel och eder välsignelse,n