Aftonbladet – 5 juli 1843, sida 1

Den fullkomliga tystnad man iakttog mot hennes fader gällde snarare såsom elt bevis på hans onåd, än någon fördel. Denna sorgliga reflexion skingrade snart det intryck af glädje, som guvernörens medgifvande förorsakat. Lopouloff bemäktigade sig passet och förklarade i första ögonblicket af sin harm, att han endast gilvit sitt tillstånd till resan för att befria sig från dottrens envishet och i den visshet att man skulle afslå denna begäran. Prazcovia följde sina föräldrar hem, utan att säga något; men hon var uppfylid af hopp och tackade hela vägen Gud för alt han hört hennes böner. Hennes far stoppade passet hos sig sedan han först omsorgsfullt invecklat det i ea linneduk. Prascovia märkte detta försigtighetsmått, som syntes henne ett godt förebud, ty han bade kunnat sönderslita passet; fadrens vägran ansåg hon eudast såsom en serskild Försynens skickelse, då rätta stunden för hennes afresa ännu icke var inne. Straxt derpå begaf hon sig åter till skogen, der hon tvenne timmar passerade under bön, hängilvande sig till hela den glädje, som henoes brinnande inbillning ingaf henne, då hona numera icke hyste något tvilvel om framgången af hennes företag. Dessa detaljer kunna synas barnsliga och alltför obetydliga; men då man får se den unga flickans förslag lyckas utöfver hennes förhoppningar ja utöfver all trovärdighet, i trots af alla hinder hon hade att öfvervinna, skall man öfvertygas, att intet menskligt motiv skulle vara tillräckligt, att föra henne till det mål hon satt sig före och att för ett sådant företag erfordrades en tro, som försatte berg I allt som hände henne, såg Prascovia Guds finger; hon brukade också alltid säga: jag har några gånger varit pröfvad, men aldrig besegrad i mitt förtroende till honom. En händelse som egde rum några dagar derefter bidrog ännu mer att upplifva hennes mod och kanhänds äfven att beveka hennes föräldrar. Utan att vars vidskeplig, roade sig hennes moder understundorn att i hvarjehanda små händelser i deras lif sökt