Aftonbladet – 4 juli 1843, sida 3

dren med ömhet och bad henne leende, att förs torka middagsbordet, så kunde hon sedan i sir beqvämlighet vandra till Petersburg. Denna scen var mera egnad att bos Prascovi: väcka afsmak för hennes förslag, än förebråelsei eller sträng behandling; imedlertid skingrade sis snart den förödjmukelse, hon kände öfver att sc sig behandlad som barn, och nedslog icke henne: mod. Isen var bruten: hon återkom tidt och oft: till sitt förslag, och hennes böner blefvo snart så enträgna, att fadren förlorade tålamodet och gjorde henne allvarsamma förebråelser, samt förbjöd henne med stränghet att tala mer derom. Modrer lät henne deremot mera mild förstå, att kon änn var alltför ung att tänka på ett så mödosamt företag. Trenne år förflöto derefter, utan att Prascovia vågade förnya sina böner i detta afseende. En lång sjukdom, som modren iråkat, förmådde henne att uppskjuta sitt förslag till lägligare tid. Imedjertid förflöt ingen dag, utan att hon, bland sina vanliga böner, äfven inflätade en för erhållande f fadrens bifall till resan, mycket öfvertygad, att Gud en dag skulle bönhöra henne. Denna religiösa anda, denna lifliga tro hos den unga flickan borde förefalla så mycket mera ovanlig, som hon icke hade sin uppfostran att tacka derför. Utan att vara irreligiös, sysselsatte sig adren föga med böner, och ehuru modren var mycket noga i detta afseende, felades henne öfverhufvud bildning, och Prascovia hade endast sig sjelf alt tacka för de känslor som lifvade henne. Under dessa tre sista år hade hennes fårstånd utvecklats; den unga fliekans röst hade vunnit mera vigt inom familjen; hon kunde i följd dera! Iramställa och försvara sitt förslag, hvilket förälIrarne icke mer betraktade som en barnslighet, men hvilket de så mycket mer bestredo, som hon slifvit dem mera nödvändig. De hinder förällrarne satte mot hennes resa voro af den natur, tt de skulle göra intryck på hennes hjerta. Det