Aftonbladet – 29 juni 1843, sida 3

honom lycka på resan, precist som om han ämnade resa till. ett bättre lif. Major Ankarklo är samma jovialiska man som förr och hans kära måg en duglig jordbrukare, som låtit gräfva diken och rygga åkrarne på Björkvik och underlydande hemman, så att det var lust och glädje åt för majoren, som nu ansåg sig blifva på pensionsstat och som tyckte, att hans måg var en lika rask jordbrukare som han varit rask friare. Alla äro lyckliga som velat vara det, och endast de äro ej nöjda med sin lott, som icke äro tilifreds med sig sjelfva, eller hvilka vid återblicken på sitt lif se det ändamålslöst förspilldt. För dessa är alltid det närvarande glädjelöst, emedan de icke ega någon grund hvarpå de kunna bygga sin lycka; dess grund ligger alltid i det förflutna, och de som jaga derefter i det kommande, finna den aldrig, och för dem, som tro att sällhetens grundval ligger i det närvarande, skrider han undan, han sjunker tillbaka och gruset stadnar der han borde varit lagd, långt bakom den tid, i hvilken vi verka och njuta, och det enda vi då kunna göra, är, att suckande säga: nu ser jag när och hvar jag borde börjat att bygga på min lycka, och med hvilka materialier det borde skett. Skenet af sällhet beror ej på oss sjelfva, men den verkliga lyckan, som uppspringer ur ett godt oskuldsfullt. hjerta och en tro på vår bestämmelse för ett bättre lif, beror på oss sjelfva att hinna och att bibehålla. De fyra vännerna njuta denna lycka gemensamt nu, huru länge den lilla kretsen får vara obruten veta vi icke; men när den en gång brytes, så veta de andre, att de snart skola komma efter och att deras vänskapskedja åter skall sammanknytas och de skola vara glade och förboppningsfulle. Bland alla de lycklige är dock guvernanten lyckligast bland barnen som hon samlat omkring sig. Hon uppfyller qvinnans höga sändning, att älska och älskas tillbaka och låta en god moders välsignelser öfvergå på ett kommande slägte. SLUT.