Aftonbladet – 28 juni 1843, sida 2

mr licka, förlofvades med en liten baron Wimpeltorm från Stockholm, en man, som för sin helsa kull rest utrikes och nyttjat baden, och som terkommit mager och utlefvad, för att inträda det heliga äkta ståndet och njuta af den husiga sällheten med en maka, som framför allt älkade baler och namnsdagsfester, och som fann ig generad af barnungar, och som log försmädligt, lå hon såg man och hustru dansa med hvaranlraa Men kommersrådet föll ej på den ideen, utt skicka litet soppa till gumman Gregorius; nan blott talade om henne i societeten, att det var en beskedlig gamma och ganska fattig, men nan tänkte ej på att hjelpa den beskedliga gumman. Den enda, som föll på denna tanke, var mamsell Åkerlind, den besynnerliga rika mamsellen, som, då man i fruntimmers-cirkeln förehade de mest intressanta saker angående stadens händelser eller till och med om hvilken drägt, som nu brukades i Stockholm, ofta var liksom frånvarande och ej hade hört ett enda ord om puff-ärmar och snibblif eller negligter och blommor, hvilket man med mycken möda sökt förtydliga för henne. Den besynnerliga mamsell Akerlind var äfven i detta fall besynnerlig, att hon skötte gumman Gregorius på hennes dödsläger ; att hon nästan flyttade till henne, att hon skötte hennes befattning och undervisade barnen i flickskolan. Man förundrade sig i vår goda stad och kunde cj begripa, huru en person med så solid förmögenhet, som mamsell Åkerlind, kunde förnedra sig så långt som att undervisa en hop tiggarungar i kristendom och hemslöjder. Det bevisade arten af hennes fordna lif, tyckte man, och deri hade man rätt. De enda, som således kommo till gumman Gregorius, VOro mamsell Akerlind och doktor Bernhard, en läkare, som några år bodt i Skråköping; det var en äldre man, anspråkslös och enkel och deltagande. Kommerscerådinnan Knööl kunde ej med mannen, emedan han en gång förklarat hennes nervkrämpor för lappri och afrådt benne att förtära fläskkorf, då likväl denna rätt var kommersrådinnans delice; han till och med rent af nekade att föreskrifva droppar, som hon kunde taga ofvanpå, då hon förtärt fet mat, i stället att låta bli den; han var en grobian, som ej förstod att behandla er så delikat natur, som kommerserådinnans. Sjelfvc