Aftonbladet – 23 juni 1843, sida 2

klagorop. Alten deremot bor vid tullen och är engagerad vid tullstaten, dock likväl i den fredliga genren, emedan han ej gör beslag, utan blott tecknar på respass och persedlar; och basen är ej allenast amatör, som de öfrige herrarne, utan organist i staden, en man af yrket, med fingrar så starka som skrufvar; det är en temligen tjock, flintskallig man, med en morgonrodnad utbredd öfver näsan och kinderna, något lik en kolorerad karta i ansigtet, en karta en relief. Så formeras nu en qvartett, och dertill kommer en hel skara extra ordinarier, bestående af bokhållare, som blåsa flöjt och spela fiol, samt en inspektor från landet, som blåser waldhorn. En gång om året uppföres en konsert till förmån för stadens pauvres honteux, hvarvid inkomsten, då kostnaden för ljus och rum afdrages, bestiger sig till fjorton riksdaler och några skillingar, som utdelas mellan sjutton gamla gummor, enkor och mamseiler, hvilka nyttja grå löslockar och negligå, och för öfrigt lefva af att bära nyheter kring staden. Ett sådant musikaliskt sällskap hade äfven bildat sig i Skråköping; ty smaken och bildningen stiger, och i ingenting här i verlden är de lättare att agera kännare, än i musik, der mar blott behöfver taga reda på kompositörens namn för att kunna rosa eller förkasta. Det är af denn: orsak vi hafva så godt om konstdomare i musik ty ingenting är mera osäkert och beror mera a tycke och smak, än just musik. Man kan der före alltid tryggt rätta sig efter modet och sväng; till med hvad som helst; det låter ändå alltic som man förstode sig på saken, blott man inne har en mängd termer och ordvändningar, son brukas. Om dessa sedan användas rätt eller bak fram, det gör intet till saken, ingen mennisk bryr sig derom. Musiken är en skön konst, som ej efterlemnai något spår; dess verkan och de följder den väc ker, dö i samma ögonblick instrumentet tystnar Iden bar aldrig än hvarken bildat eller höjt mensks