Aftonbladet – 22 juni 1843, sida 2

Afsked och Återseende. Jag ville dröja med den skål, jag nu går alt förelå; men den siste talaren erinrade, att afskedstimman nalkas. — Hvilken djup tystnad inträder i vår krets! Hvilka rörelser i våra bjertan! Om sjelfva Glädjen i Norden har något melankoliskt på botten, om, såsom en stor skald yttrat, på sjelfva den Nordiska sångarens panna ligger ett vemod, ett drag af rosenrödt, hvilka känslor uppväcker icke då en afskedsstund, sädan som denna! Bröder från Nordens serskilda universiteter! Å Upsala Ungdoms vägnar bringar jag Eder vår tacksamhet, varm som vårt hjerteblod, vår tacksamhet för de oförgätliga stunder, J beredt oss. J hafyven brutit isen. På andens haf sär hädanefter seglingen lättare och för förligare vindar. En fest, sådan som denna, har Norden ej skådat. Hvad äro väl de största segrares triumftåg, köpta med blod, mot andens triumftåg mellan Yngingahjertan i Norden? Vi ha sett scener, värdiga den störste målares pensel. Vi ha sett våra stränder hvimlande af åskådare, som delat våra fröjder. Vi ha ingått fostbrödralag i vår Stamfaders uråldriga und: vi ha bekräftat det på våra Fäders grifter. I förklarad glans framstodo de då för vår blick. Sommarsolen strödde sitt guld deröfver, och vindarna susade såsom andeljud mellan våra fladdrande fanor. Bröder! Tomt blir det nu på stranden, tomt i våra hjertan. Dock det blir ingen tomhet. En verld af minnen skall lefva opp i vår själ. De elektriska gnistor, som i dessa dagar genomströmmat våra hjertan, skola uppflamma till en allt skönare och skönare eld. (dben, varmt omfattad, skall besegra allt. Med detta hopp skiljas vi från hvarandra, öfvertygade, att Fast vänner skiljas, fast de ej få vandra På samma väg till samma fosterland, Dock mellan själar, som förstå hvarandra, Det gifs ett oupplösligt syskonband. Faren väl! Må friska vindar fylla Edra segel, när J nu styren Er färd mot hemmets kuster! Fören med Eder om bord vår varma helsning till alla, som lifvas af Eder anda. Sägen dem, att äfven här klappa bjertan varmt för Skandinaviens enhet, sjelfständighet, frihet och ära. Och — glömmen oss icke! Det gifves vissa stunder i lifvet, då framfarna dagar tränga sig på själen med oemotståndlig kraft. I sådana ögonblick , medan qvällens Näktergal slår i Edra lundar, må äfven minnet af dessa dagar, likt en gammal, välbekant vän, framträda för Eder blick, och tala till Edra hjertan! Doek — icke blott afskedets skål! Man kan ej tänka sig mörker utan ljus: Hoppet hviskar till oss, att Mi åter råkas. Afsked och Återseende! Det vore mången gång hårdt i lifvet, att vid det förra ej kunna hoppas det sednare. Således Afsked och Återseende! Tilldess och allt framgent bliftve SKANDINAVIEN vår lösen! JAA