Aftonbladet – 22 juni 1843, sida 2

Förlåt, nej fröken Adelaide,, rättade majoren med någon stolthet. Nåh väl, fröken Adelaide och jag hafva dagligen varit i hvarandras sällskap, jag fann allt lera fullkomligheter i hennes goda hjerta och hennes bildade förstånd, hon blef mig alltmera dyrbar — . pLirum, larum, det der kan jag alltihop utantill, sade majoren, intet af allt det der klifset. Nåh? Ja, för att komma till saken, jag vard kär, grufligt kär, hr major, men vi träffades aldrig ensamme, jag fick ej tala, fick ej röja hvad mitt hjerta kände.n N Jaha, det var rätt bran, yttrade majoren, nålr vidare? . Men en dag sån, fortfor löjtnanten, gaf jag henne en liten blombukett, som jag plockat i trädgården; jag vet ej huru det kommit sig, men det bade kommit en förgätmigej dex: and.n Ack så för innerligen sött Yyttade majoren, titulus talar genom blommor. — Ol det var charmant! — nåh det var en förgätroigej deribland.n Och vid middagen såg Jag att Adel— fröken Adelaide fästat den i sitt skärp — on glad aning genomfor mitt hjerta. Nåb, hvart tog han sedan vägen,, röt majoren, de der förbannade aningarne, som flyga som gikten än i hufvudet och än i hjertat; vet herret jag har sett folk, som hafva aningar i ryggen — nåh, en aning flög genom Herrns hjerta? Jag började hoppas, återtog löjtnanten med ett fint smålöje öfver majorens vrede, som verkligen föreföll något löjlig, noch då jag på ett ösonblick fick nalkas henne utan att m och er fru märkte det. ..