Aftonbladet – 22 juni 1843, sida 1

roman, af hvilken aldrig mer än första delen utkommer. Det är både ömkligt och löjligt att se sådane friarefärder; der komma landauer, någon sång hyrda hos sadelmakaren för tillfället, der komma kabrioletter, chäser, enspännare och så ända nedföre till en blygsam karriol, svigtande på sina fjedriga askblankarder, stadnar framför dörren. Der komma unge män af alla sorter, långa och smala, korta och tjocka, fattiga oeh rika; huset är som grafven, en tillflykt för alla, och alla bekänna samma tro, äro intagne af beundran öfver den unga fröken, som de för tre eller fyra år sedan ej skulle märkt till eller ens skulle talit vid. Så var nu förhållandet med majoren på Björkvik, som dagligen såg främmande herrar anlända, för att beundra det förtjusande Björkvik; ty alla de der herrarne voro älskare af naturen och beundrare af sjöar och åar, lundar och berg, eller sådant som finnes på landet och som utgör hvad man kallar naturen. Det är väl möjligt, att konglig sekter Gatenhjelm, ja, det är till och med troligt, att konglig sekter Ambrosius Gatenhjelm aldrig varit utom Stockholms tullar, åtminstone för naturens skull. Väl hade han många gånger varit på Djurgåln och Lagårdsgäle, till och med vid Stallmästergården och på Jerva; men alla dessa gånger var det helt andra saker, än gröngräset, de lummiga träden, sjöarne och änzarne, som dragit honom ditåt; ofta hade en bal och ännu oftare en bål dragit bonom ut från sin födelsestads territorium. Men en vacker dag, i Juni, kom konglig sekter Gatenhjelm till Björkvik, för att beundra den rika, den herrliga naturen, om hvilken ban hört så oändligen mycket berättas; nog af, unga herrn kom, Det var en lång, bleklagd yng ing, med små, röda polissonger, gult hår och blå glasögon aec sidoskärmar. Han var ytterst grann i siza lacke rade stöflar, sina åtspända pantalongep och sir lilla frack, som var på det alidranyaste mode förfärdigad.