Aftonbladet – 21 juni 1843, sida 3

le og ligesom forklarede vore Ansigter derover, har je aJalt omtalt. Kun naar to Danske mgdte hinanden e or Iter at have veret adskilte mellem de Svenske, og sag paa hinanden, syntes det mig, at deres Ansigter pluc d Iselig bleve lange. Jeg troer, Gud forlade mig de rlat de gjensidig saae et lille Stykke Danmark, jag NY THEORI OM FÖRHÅLLANDET MELLA! i KROPP OCH SJÄL. En ung litteratör i Upsala, vid namn Grusel som vi icke ha äran personligen känna, har för fattat ett arbete, ämnadt till tryckning, hvar: :)han gifvit red. tillstånd att meddela inledninge e här nedan. Detta stycke är så nytt och originel till sin sammansättning, alt man sannolikt tord hafva svårt att träffa något motsvarande; och lä -saren skall troligen inhemta innehållet deraf me lsamma känslor, som red. erfarit vid dess genom läsning. Som jemväl det påföljande är med strän; konseqvens utfördt i samma stil och riktning, s förmode vi, att författaren torde finna sin räk ning vid hela arbetets utgifvande. Den nyss nämnda inledningen lyder som följer: Då dels hela den materiella Verkligheten bestå! genom en Polaritet eller relativ Motsatthet, som onekligen framträder lika tydligt äfven inom And: ,Ilighetens verksamhet, och dels Själen, såsom de! Jinom menniskokroppen verkande Andliga måste till sin polarakonstruktion, var analog med sjelfva -Jkroppens, så böra vi först nämna några ord, så T väl om den allmänna Polariteten, som serskildt om menniskokroppens Polkonstruktion. Verldsgrunden, eller det Absoluta, innebär i sig tvenne tendenser, nämligen tendensen åt det rena Något, och tendensen åt det rena Intet; och är enheten, identiteten, indifferensen af dem båda. Dessa, hvarandra motsatta tendensers inbördes konflikt utgör det Absolutas manifestationsprocess, hvarunder hvardera tendensen oupphörligt sträfvar alt göra sig sjelf till något Rent eller Absolut för sig, men motverkas ständigt i sin absoluthetsblifning af den motsatta tendensen, så att de genom den vexelvisa öfvervigten och öfvervigts regeringen blott bilda till hvarandra ett relativt motsatt eller såkalladt Polariskt kampspel. Den Verklighet, som är, ochsålunda hvarje fenomen; är resultatet af dessa båda tendensers, af dessa båda Polverksamheters konflikt, af deras ömsevisa öfvervigt och öfvervigtsregering; och den mindre eller större riheten, den mindre eller större oscillationsförmågan, den mindre eller större suspensiviteten till rum och tid inom deras verksamhet, utgör fullkomlighetsgradationen inom fenomenernas serier. Alltefter den lägre eller högre evolutionsgraden, eller hvilket är detsamma, alltefter den mindre eller större aflägsenheten från deras indifferens hos det absoluta såsom sådant, erhålla Polverksamheterna olika benämningar: så får Någothetstendensen, efter dess olika potentierade modifikationer, namn af Åttraktions-, Expansions-, Assimilations-, Realitetseller Tellurtendens; och Inthetstendensen af Repulsions-, Kontraktions-, ReduktionsIdealitetseller Solartendens. Det är deras modifiering såsom Assimilativa och Reduktiva polfaktorer, som egentligast verkar den organiska processen, och som vi, vid förklaringen af organismens polkonstruktion, måste företrädesvis afse. Vid menniskokroppens yttre betraktande finna vi honom bestå af den egentliga, mera sammanslutna kroppen eller bålen, hvarifrån flera utskott utskjuta, nämligen i kroppens längdriktning Hufvudet uppåt och Sexualsystemet nedåt, samt i dess mera transversala riktning de öfra och nedra Extremiteterna. Kroppens inre utgöres af fyra kaviteter eller säckformer, nämligen Buken och Bröstet inom bålen, samt Scrotum och Hufvudet inom dess längdriktningsutskott. En Duplicitet och Polaritet visar sig onekligen härutinnan. Rummets bestämningar äro längd, bredd och djup, hvarföre äfven de organismen konstituerande polsyntheserna måste bestå af trenne, hvardera af lessa bestämningar realiserande modifikationer. Vi ha derföre längdpoler, breddpoler samt djupeller bakoch frampoler. Inom menniskokroppens längdpolsriktning är Buken den företrädande produkten af och sätet för den assimilativa polfaktorn, och Bröstet för den reduktiva. Vi kalla dessa bålens olverksamheter, relativt till deras omedelbara utkott och dessas högre potentiering, för fundamenala och lägre; äfvenså kan, relativt till kroppens tällning mellan jorden och solen, den Assimilaiva i allmänhet kallas den nedra, och den Redukiva den öfra polen. Båda polerna mötas i Masen, öfra delen af buken, ofyanom nafveltrakten; lenna måste således vara deras förenings-, utsångsoch återgångspunkt, och dermed deras reativt indifferenta medelpunkt; och då kroppen relt och hållet konstitueras af de tvenne (polerna), å måste Magen jemväl anses såsom hela kropens ursprungliga medelpunkt. Utskottena äro yrodukter af båda fundamentalpolernas verksamet, hvarföre de i längdpolriktningen äro af en vögre potentiering, och annars alltid ett reduktipitetens starkare uttryck, än deras motsvarande undamental!poler, men bibehålla alltid företrädesvis karakteren af den pol, från hvilken de utkjuta. Den Assimilativa polens längdutskott, Seualsystemet, kunna vi derföre kalla den högre issimilativa, eller kortare, den Generativa polen, amt den Reduktiva polens längdutskott, Hufvulet, den högre Reduktiva polen. De transversala itskottena måste dock i allmänhet anses ofullkomigara. än fnndamantalarmranan I filld af dan LAÄs vearne se pp ov pe al Na