Aftonbladet – 21 juni 1843, sida 1

en långraggig get stack fram sitt behornade hufvud och bräkte, Vakna barn,, hvizkade modren, här är mat!o Mat! ropade alla nästan på en gång, hvar, mor, har j mat?, och med ett språng voro de uppe på golfvet, utstyrda endast i några trasor, som skylde deras nakenhet; de studsade något, när de sågo de främmande herrarne, men snart. lockades de fram till anrättningen, de små, och majoren satt der glad och tillfredsställd och delade ut sina håfvor med gifmild hand. Nej, morp, sade han slutligen, ,äfven ni skall ej klaga på mig; ni skall få ett godt torp under Björkvik och edra barn skola få gå hos skolmästaren och få kläder af mig. Min kära inspektor skall svara mig för att han, utan att fråga mig, låter utpanta hos mina underhafvande och vräka dem från deras hetaman; ät du, lilla pirveln, och du, lilla docka! se, här har du en god smörgås, med ost på; se så, barn, tagen för er! — Ja, inspektorn skall få göra reda och räkning, huru ban handlat med folket. Stackars menniskor! de anse mig som en barbar, ett odjur, en omenniska, det skall ej ske.n Så fortsatte majoren ett slags monolog, ända till dess hans förråd var nära uttömdt och barnen mätta och belåtna. Någon gladare seen kunde man troligen aldrig få se, än denna barngrupp, och modren, som, glad och tacksam, småleende, i hoppet om Jyckligare dagar, underhöll elden med några stickor, så att den kastade ljus öfver den glada taflan. När majoren, morgonen derpå, kom hem, gick ban in till sin hustru, som, ovan alt se honom återkomma så tidigt på dagen, väntade något ovanligt af hans besök. Majorens uppsyn var sorgsen, då han fattade sin hustrus kand, och sade: Julie, jag bar i natt sett något, som öppnat mina ögon,, och nu berättade han bändelsen. Äfven du har lidit för min skullp, tillade ban; ,men se der, jag vill ändra mig, jag håller för