Aftonbladet – 20 juni 1843, sida 2

kån jag aldrig låta bli att tänka på dig och din enslighet här hemma; men, Gud ske lof! tillade han, med ett småleende åt Lotta, ,att du har sällskap. Endast du aktar dig, Gustafr, sade frun omänksamt; ,att resa så der på hösten, blott i en tunn syrtut, är oförsigtigt; du kunde förkyla dig, du kunde bli sjuk — min gode Gustaf; lyd milt råd och tag du tulubben., Nej, nej, Julie, inte förr än snö kommer, skrattade majoren, p,jag fryser icke; far väl med dig, min goda hustru! adjö med dig, Adelaide! ödmjuka tjenare, mamsell! jag kommer väl igen altonn, yttrade majoren, i det ham gjorde sig färdig att gå; meny, tillade han, då han stod vid dörren, men om jag icke kommer till klockan åtta i afton, så blir jag qvar öfver natten på Rosenfors — var ej orolig Julie. Med dessa ord lemnade han rummet och majorskan reste sig från soffan och gick till fönstret, der hon satt tigande, ända till dess vagnen rullade; då nickade hon vänligt till sin man, som kastade en slängkyss upp åt fönstret, och ett tyst Gud välsigne dig börde man henne hviska, liksom till en afskedshelsning. Mamsell Åkerlind såg här ett par, som älskade hvarann innerligt, som egde förmögenhet och ett ilskvärdt barn och som likväl ej voro lyckliga. Sådane finnas många af många skiljda orsaker, oaktadt man tagit till regel, att inbördes kärlek och trefnad hemma är äktenskapets enda och största lycka. Majoren var, för att på en gång måla husets hela ställning, en evinnerlig slarfp, en hederlig, bottenärlig menniska, en kärleksrik make och far, men likväl ej skapad att göra en