GUVERNANTEN . EN GENREMÅLNING AF ONKEL ADAM. Andra morgonen samlades alla till kaffet i frun rum; den sjuka satt, som vanligt, i sin soffa, ocl hennes man bredvid henne, Adelaide emellan den och Lotta på en stol, nära majorskan, som sjel serverade sin favoritdryck. Majoren var, son aftonen förut, bjertlig och glad, smekte sin hu stru och sitt barn, men tillkänmagaf någon oro han såg ofta på sitt ur och tittade ut ur fön stret; frun följde hans rörelser med ett sorglig deltagande, och Lotta hörde en suck smyga si öfver hennes läppar, då majoren ställde sig vi fönstret; men hennes blickar uppklarnade genast så snart han vände sig om och nalkades henne äfven han såg gladare ut, då han talade med si bustru, och Lotta kunde ej begripa, hvarifrån han oro härflöt och bvarföre frun suckade, när ha såg på uret eller nalkades fönstret. Andtligen lö stes gåtan, då majorens jagtvagn rullade upp Pp gården, och frun, med illa härmad glädtighet, frå gade honom: Hvart skall du fara i dag, min Gustaf? Jo, jag måste till Rosenfors, svarade han; ja kom i går öfverens med Malmesköld, att komm dit, emedan ban ser några vänner hos sig i da Han bjöd äfven dig, men jag måste svara honor att min stackars hustru ännu är sjuk och ej kund komma. Ack, tillade han och satte sig bredvi sin fru, hvars hand han fattade, ack, om d kunde vara med, hvad det skulle roa mig! — n ) Se Aftonbl. N:is 1922, 123, 125, 126, 497, 198, 12! 430, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137 och 138: