Aftonbladet – 16 juni 1843, sida 2

jens verksamhet. Har frågan en gång blifvit hänskjuen till en dylik domstol, så vet denna nog att reda sig. 3:e 8 Ginge jag in på hvad denna punkt föreslår, så afsade jag mig i och med detsamma större delen af mina anspråk. Löften äro gifna och förbindelser ingångna, dem jag vill bevisa, men som icke finnas i verkens böcker. Förluster hafva drabbat mig, hvilka uppkommit genom verkens föreståndares egenmäktiga förfaranden, och hvilka endast af kompromissarier kunna bedömas. Jag yrkade en kompromiss, just på det att dylika förhållanden må kunna, efter billighet, uppskattas och afdömas; och jag kan icke gå in på inskränkningar och föreskrifter, hvilka skulle förvandla kompromissen till en vanlig rätt. Då Hr advokatfiskalen Staaff formligen medgaf kompromiss, medgaf han naturligtvis alla de vanliga och Jagliga befogenheterne derför. Men det ser ut, som hade min Höge Motparts rättskänsla framkallat det första medgifvandet, och som andra känslor hos andra personer sedermera utfunderat utvägar, att förebygga verkningarne af den Höga rättskänslans medgifvande. 4:e S. Vid denna paragraf har jag blott att anmärka, att jag saknar ett löfte, som Hr advokatfiskalen bevisligen gifvit, nämligen att kostnaderne för sjelfva kompromissens handläggning af målet skola af verkens kassa anordnas. För öfrigt föranleder den före. slagne paragrafen, att kompromissen icke skulle kunna tilldöma mig någonting, som liknade rättegångskostnad. En dylik, äfvensom räntor å de summor, som kunna mig tilldömas, måtte kompromissen ega att tillägga mig. 3:e . Föreskriften i denna punkt utgör en förolämpning emot de blifvande kompromissarierne, och mäste dessutom antingen vara toma ord, eller ock innebära ett försök att öppna en väg till klander emot kompromissdomen, hvilket åter motsäges af det ganska riktigt uppfattade slutet af paragrafen. 6:e 6. Häremot är ingenting annat att invända, än hvad redan vid andra punkten är anmärkt. Hvad skyndsamheten vidkommer, så torde hvar menniska inse, att den ligger mig hufvudsakligen om hjertat. För att få behålla de etthundrade riksdalerne, ämnar jag visst icke uteblifva från kompromissen, då den kallar mig. Då jag sålunda punkt för punkt genomgått Hr advokatfiskalen Staaffs förslag och visat, att det både är oförenligt med iden om kompromiss och med vanlig praxis, samt att dess antagande skulle göra hela kompromissförordnandet illusoriskt, får jag ödmjukligen yrka, att högtärade rätten måtte, utan något afseende på de, af Hr advokatfiskalen Staaff gjorda, ovanliga och olagliga inskränkningar, enkelt förordna, att, på grund af Hr advokatfiskalens, första rättegångsdagen gjorda medgifvande, en kompromiss, hvartill hvardera parten utväljer 2:e kompromissarier, eger slita och slutligen afdöma alla de tvistigheter, som finnas emellan H. M. Konungen, Carl Johan, såsom egare af åtskillige egendomar i Norrbottens län, och mig, angående de anspråk på ersättning, jag eger, för den tid, då jag vid desse egendomar haft befattning och arrende. Min Höge Motpart har uti sin nådiga fullmakt antagit, att hans ombud endast handlar i öfverensstämmelse med lag och författningar, samt Hans Maj:ts nådiga afsigter,; och jag är fullt öfvertygad, att uti dessa nådiga afsigter icke ingår någon önskan, att, genom fint beräknade förbehåll och lagvändningar, hindra någon af dem, som med Hans Maj:t äro i pekunier beröring, att, efter full billighet, varda ersatt för tjenster eller förluster, äfvensom det skulle finnas, såsom ordspråket lyder, något hål att krypa uti. Det är denna innerliga och fasta öfvertygelse, som gjert, att jag alltid, med serskild förvåning och harm, sett de ihärdiga bemödanden, hvilka, ilångliga tider, blifvit gjorda till intrasslande och uppehållande af mina fordringsanspråk. Stockholm den 23 Maj 1843. Joh. Seb. Grave. Efter uppläsande häraf förklarade Inspektoren Grave, uppå af Domstolen framställd fråga, att. då han icke funne sig befogad antaga Hr Advokatfiskalen Staaffs förslag till kompromiss-afhandling, ville han icke nedlägga sin talan här vid Rätten och återkalla käromålet, utan fullföljde detsamma; hvarefter Hr Advokatfiskalen Staaff anförde, att han alltifrån första stund bifallit Graves begäran om sakens hänskjutande till kompromiss, men herr advokatfiskalen hade dervid fästat vilkor, dem Grave ej velat antaga, och vidhöll Hr Advokatfiskalen den gjorda invändningen om Domstolens behörighet att målet handlägga, samt öfverlemnade frågan derom till Rättens pröfning; anmärkande Hr Advokatfiskalen Staaff, att uti fjerde punkten af hans ofvan intagna förslag till kompromiss-afhandling blifvit vid renskriften af misstag uteslutet, hvad Hr Advokatfiskalen nu ville hafva deruti tillagdt; att alla kostnader i och för kompromissen skulle gäldas af Verkens generalkassa, utan att Grave med några utgifter derföre betungades. Då parterne å ömse sidor åberopade hvad deredan anfört i frågan om Domstolens behörighet, fingo de afträda, medan Rätten öfyerlade till följande för dem, åter förekallade, afsagda Utslag: Som den sak, parterne hvaremot annan här vid Rätten, efter ömsesidiga stämningar, gjort anhängig, finnes hufvudsakligen angå ej allenast frågor och tvistigheter, dels i afseende på förvaltning af gods utom denna Rätts domsområde, dels ock em besittning eller nyttjande och afrad af egendom å landet, utan äfven klagomål och besvär, som vid Bruksoch Bergverk uppkommit emellan Husbonde, embetsfolk och tjenare; alltså och emot 10 Kap. 4, 14, 14 och 17 S Rättegångs-balken, jemfördt med 41 i Kgl. Ordningen den 6 Juli 1649, anser Rätten sig icke vara behörig Domstol att denna sak till pröfning upptaga. . Emot detta utsläg anmälde Inspektoren Grave missnöje, det han skulle äga fullfölja uti Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätt sednast före klockan Tolf å femtonde dagen härefter, som, denna oräknad, blefve Onsdagen den 7 nästkommande Juni. Som afsades. Afträdde. Z vå Sf STOCKHOLM den 16 Juni De på förmiddagen med södra snällposten ankomna tidningar . medförde underrättelser från Hamhuros af d. 40 dennes, men inga af sednare