Aftonbladet – 15 juni 1843, sida 2

— De sednare veckornas guldoch sillveruttagningar i Banken, för export till Hamburg och London, hafva icke varit betydliga och endast uppgått till omkring 40,000 dukater och 44 å 412.000 piastrar. Deremot lära under de sednaste 414 dagarne remisser tlll Finland skett af omkring 460,000 specier. Inalles från årets början har en metallisk valuta, motsvarande utöfver 600,000 silfverspecier, blifvit utur Banken utagen. (D. A.) EE — Rossinis opera, La Gazza ladra,, gafs i går afton första gången härstädes på Kongl. teatern, till förmån för teaterns sånglärare, Hr Berg, och, såsom man lätt kan föreställa sig, voro alla platserna utsål-da. Pjesen är förut bekant och, i synnerhet i egenskap af opera, icke serdeles underhållande, musiken är också icke bland Rossinis yppersta; imedlertid har den, såsom alla denne kompositörs arbeten, sina genialiska partier, och: gaf tillfälle för M:1l Jenny Lind, att skörda en ny triumf både i musikaliskt och dramatiskt hänseende. En utförligare redogörelse skall lemnas, sedan vi fått tillfalle, att höra stycket flere gånger. , Bland dem, som gjorde sin sak rätt bra, var äfven skatan sjelf, hvarföre man också hörde åtskilliga försök, att, efter pjesens slut, inropa henne. — Den utmärkte violoncellisten Kellerman är anländ till hufvudstaden på några dagar, men lärer icke ännu gifva någon konsert, förrän fram åt hösten, då han, efter en resa sill Finland, hit återkommer. — Konstridtoch mantgedirektören Gauthier, som förut är väl känd af Stockholmsboerne, kommer i dessa dagar bit till hufvudstaden, för att i sommar förnöja oss med sina prestationer, och lärer dervid medföra en betydande trupp samt 40 hästar, äfvensom en ung pjette, hvilken i den nuvarande dvergperioden troligen blir ett starkt föremål för nyfikenheten. — Svenska Jägareförbundet hade d. 14 dennes en målskjutning, dervid kanonens-affyrande tvänne gäånger tillkännagaf, att taflans centrum blifvit träffadt. Prisvinnare blefvo boktryckaren Björklund på 34 , och grefve C. A. Gyldenstolpe på 29 !, points, hvarjemte herrar Subost och Hohman erhöllo accessit för upphunna 27 points. ann — Den 7 dennes hölls på Landskansliet härstädes det redan förut omnämnde sammanträde med rusthållarne vid lifregemensdragonkorpsen, för att yttra sig öfver, churuvida de skulle vilja ingå den öfverenskommelse sins emellan, att, vid infallande krig, ifrån krigets utbrott, en för alla och alla för en, proportionaliter ansvara för de skador, som kunde träffa regementets hästar, bevärings-, remtygsoch utredningspersedlar, m. m.; eller om de heldre önskade, att, emot en viss afgift till kronan, staten öfvertoge amsvaret, för ersättningen af så väl hästar som persedlar, i hvilket fall likväl det skulle åligga staten, att, vid krigets slut, hålla både de förre och de sednare i tjenstbart och brukbart skick, de rustande tillhanda.x Nästan enhälligt förklarade rusthållarnes ombud, att de icke ansågo någotdera af de begge alternativen antagligt. Ibland motiven till detta afslag torde bankofullmäktigen Johan Olssons här nedan meddelade anförande innefatta de hufvudsakligaste: Såsom fullmäktig för rusthållarne för lifskvadron, af lifregementets dragonkorps, finner jag mig skyldig, att helt och hållet afstyrka begge de; till rusthållarnes yttrande föreslagna alternativer. Det kan visserligen icke betridas, att-en gemensam ansvarighet af alla rusthållare vid ett regemente kunde, under krigstid, lindra enskilde förluster. Men huru lätt kan det icke inträffa, att ett helt regemente, i elt enda fältslag, blifver offer för striden, ja, kanske medelst sin förstöring köper segren åt hären och fördelar åt riket; och huru obilligt är det ej då, attförlusten skall drabba de rustningsskyldige i en enda ort? Detta missförhållande är så påtagligt, att en förändring i de nuvarande stadganderne för rekrytering, remontering och persedelanskaffning åt rusthållet under krig, nödvändigt synes böra blifva föremäl för Regeringens och rikets Ständers åtgärder, men på helt andra grunder, än de nu föreslagne. Redan år 1823 fästade rikets Ständer Regeringens uppmärksamhet på saken och anhöllo, att få derom emottaga en dess proposition vid nästblifvande riksdag. Propositionen uteblef; och då genom en motion i bondeståndet frågan åter väcktes vid 1840 ärs riksdag, blef af utskotten föreslaget ett beslut som var i helt lannan anda, än motionen och 1823 års Ständers beIslut. Det nu föreslagna sättet blifver deremot en säker ökning I kostnaden under freden, utan att gifva tillräcklig garanti för dess lindring, i händelse af ett lolyckligt krig. Det synes, som Regering och Ständer borde fästa uppmärksamhet på det förhållandet: att rikets kronoskatteoch frälsejord åtagit sig hela indelningsverket, under bestämdt löfte, att blifva befriad från personlig utskrifning, samt att rusttjensten hvilar på samma uråldriga grund. Då nu allmänna beväringens inrättande kan sägas hafva upphäft detta löfte, har ett förändradt förhållande egt rum, som bör föranleda till lindring i de rustoch roteringsskyldiges bördor i allmänhet och de dyrbara rustningskostnaderna i synnerhet. Det synes nu böra vara staten och icke den enskilde rusthållaren, som i krig bör dråga de tillfälliga förlusterna, och, i sanning, om man skall döma af erfarenheten, är uppoffringen för dessa i allmänhet icke betydligen större, än för fredsunderhållet. Det är nämligen en sann anmärkning, att svenska kavalleriet på 490 år gjort högst få förluster i krig, då deremot dess fredsunderhåll gått till måhända 80 å 400 millioner riksdaler. Må den sakkunnige döma, om det niotsvarat denna kostnad! Visst blir det dock alltid, att genom nationalbeväpningen skulle fredsunderhållet kunna blifva organiseradt mindre kostsamt