Aftonbladet – 15 juni 1843, sida 2

står ensammare än ni i den hvimlande verlden. Ja mamsell, håna mig icke, håna ej, misskänn ej den heligaste af mina känslor — välan mamsell Åkerlind, stöt mig tillbaka, jag skall tiga och lida, men gör det ej af misstroende och förakt. Hvad vill ni då? frågade Lotta och såg honom forskande in i ögat. Hvad jag vill, sköna flicka! utbrast baronen, pjag vet det ej sjelf, men jag älskar er, jag tillber er, mera kan jag ej säga.n Kan ni svärja det der vid Gud, som ser oss? frågade Lotta, med samma misstroende blick fästad på baronen. ; a Ja, inför Gud, som ser 0ss och blickar in I vårt bjerta, jag älskar er in i döden. ,Det är då sanning! suckade flickan af en 0Onämnbar känsla af på en gång glädje och öfverraskning, det är då sanning; ja vi skola vara vänner., Vänner!, upprepade baronen, säg blott en gång, jag älskar dig, — säg det, och jag är den lyckligaste på jorden., . . Nej, jag säger det icke, jag bör ej säga detn, yttrade flickan, något förvirrad af baronens häftighet. Men ni tänker det, ni känner detiert hjertan, ropade baronen, tack älskade Lotta, tack för mitt lif... Meno; tillade han långsammare, då Lotta gjorde min af att gå frarnåt, ,men säg mig, Lotta, huru skola vi träffa hvarandra? ig Behöfs väl det, då vi dagligen se hvarandrå, och som jag hörde blef baronen qvarbjuden öfver sommaren af herrskapet; ni blir ju qvar? Baron och ni, så främmande, Lottalp yttrade baronen förebrående: