Aftonbladet – 13 juni 1843, sida 2

l vid behandlingen af balanser hos uppbördsmån och kassaförvaltare inom landstaten. Sådane balanser skulle ej kunna vexa till något belopp, som öfverskrede den af de redovisande vid tjenstetillträdet ställda borgen, om deras förmän, landshöfdingarne, utöfvade den dem lagligen ålagda kontroll till förekommande af öfverbalansen; landshöfdingarne äro således, enligt lag, ansvariga för den öfverskjutande bristen och skyldige att ersätta kronan densamma af egna medel eller lönetillgångar. Men här börjar nu konsiderationssystemet att träda emellan; egentligen för att bota eller öfverskyla hvad det sjelf föranledt, nemligen den saknad af tillräcklig kontroll, hvarförutan öfverbalansen ej skulle varit möjlig. Systemet har tillsatt de flesta landshöfdingarne, icke ofta på grund af någon förut hos dem befintlig vana vid tjensten eller kunskap om dess åligganden, utan merändels på sådane grunder som konsiderationen ansett innehålla tillräckliga vederlag för den fullkomligaste brist på denna kunskap och vana, nemligen på grund af bördsrelationer, penningar, riksdagsmedgörlighet, kunskaperiförtjenster, öfverlöperi, o. d.: de tillsatte ha således oftast saknat förmågu att kontrollera sina nya underhafvande. Men de äro onekligen sjelfva oskyldiga i denna brist på förmåga, och konsiderationssystemet finner att de ej böra lida oskyldigt för dettas skull; det skulle dessutom blotta systemets egen svaga sida, med skandal; de måste alltså skonas. Imedlertid kan staten ej efterskänka ersättningen för det af uppbördsmannaborgen obetäckta. Mellan skandalens Scylla och statsrevisionens Karybdis seglar man då helt ostördt fram tills vidare genom ett slags ackord eller tjensteköp, oaktadt alla sådana äro strängt förbjudna och snart sagdt icke kunna ske utan mened. Men konsiderationen vill så och man köper, beredd att försvärja sig. Den felaktige redogöraren — den underordnade nemligen — aflägsnas genom afsättning, i fall han ej gjort det sjelf genom flykten, eller med tillhjelp af rep och spik på ezen hand: tjensten erbjudes såsom ledig åt sökande. Lyckas man att bland dessa hitta någon, som har enskild. förmögenhet och nog att betäcka hela öfverbalansen, så är saken hjelpt med ens; kronan får sina penningar, den sökande tjensten — antingen han duger till den eller ej — statsrevisorerna få ingenting att anmärka och i Statstidningen prisas länsstyrelsen för ordning i uppbörden och länets innevånare för bered villigbet och förmåga att betala utan rest; allt går förträffligt och af hela transaktionen röjas inga andra spår, än att länsstaten kanske här räknar en oskicklig tjensteman mer än den räknade förut. Men träffas ingen sökande med så lyckliga tillgångar, så ges det nästan alltid någon, som låter öfvertala sig att taga tjensten på vilkor att oupphörligt och år från år balansera bristen, med tillbjelp af enskild kredit, oeh mot löfte, att någonting deraf ej skall komma att synas, utan efterträdaren en gång betäcka den slutliga balansen på samma sätt vid den mottagandes framtida befordran eller transport. Sålunda kastas då den uppkomna öfverbalansen, likt en båll, men helt obemärkt, från man till man, utåt hela raden af hvarandra i tjensten efterträdande; och under tiden sitter den ansvarige förmannen i allt lugn qvar på sin plats, så länge han finner för godt. Händer det likväl ätt han dör :i tjensten, utan att någon öfverbalansen fullständigt honorerande uppbördsman hunnit träffas bland de hvarandra efterträdande, och utan att hans egen efterträdare blifvit bebörizgen vidtalad om trasslets obemärkta fortsättning till dess att något så beskaffadt fynd blifvit gjordt: då ramlar hela den konstrika förskansningen öfverända i ett slag, balansen blottas fullständigt och den arma uppbördsmannenp, som för tillfället innehar den olyckliga. tjensten med thy åtföljande hemliga lyte, får nu plikta. ensam för alla sina förmän och företrädare, hvilka under tiden gått fria från allt ansvar, och anses sjelf vara den som åstadkommit Bristen, naturligtvis genom: tillgrepp af hanom anförtrodde medel, men hvilka han i sjelfva verket icke kunnat tillgripa, emedan han icke någonsin i verkligheten. haft dem under sin vård: Hvad bär är framstäldt som ett slags teori för konsiderationssystemets tillämpning iett visst fall, har en för balansbrist nyligen dömd tjensteman, kronofogden Öbom i Götheborgs fögderi af Götheborgs län andragit som ett specielt fall, i en på Högsta Domstolens pröfning beroende besvärsskrift öfver kammarrättens dom. Den öfverbalans, hvilken Öbom anses ha åstadkommit genom tillerepp, påstår han vara ett arf från den i Götheborgs län för omkring 30 år sedan upptäckta vid krönofogden Grönvalls frånfälle, och hvilken alltsedan blifvit inom fögderiet öfverTyftad från den ena kronofogden till den andra, till dess ändtligen Obom råkat, efter ordsepråket, blifva den olycksaliga