Aftonbladet – 13 juni 1843, sida 2

leras känslor togo en flykt, som ej passade för let verkliga lifvet, emedan de ej kände det och ;j ville känna det. Så var det äfven med guvernanten här, utom sig mötte hon blott köld, och värmen koncentrerade, sig derlöre i djupet af själen, dem födde längtan, den födde aningar, den tillväxte och skickade sina klängen till hvarje tanke och hvarje känsla, och gjorde dem alla beroende vf öfverspänningar. Den gode Lafontaine framställde nu idealer af dygd och idealer af last, och den oerfarna fliekan kom på detta sätt att indela menniskorna endast i tvenne klasser, af hvilka den ena var nära nog englar och den an dra ej långt ifrån djeflar — en indelning, som kanske är den farligaste man kan antaga. Hon såg nu framför sig densamme unge baron Wilde, som varit, hennes brors vän och som velat blifva bans räddare; detta var nog för henne att sätta honom i den första klassen — han var på en gång en ädel, en god yngling oeh ett föremål för hennes tacksamhet, liksom för hennes fars sista välsignelser. Unge baron Wilde hade ett ädelt yttre, hans öga var öppet och blått, som himlen, skulle Lafontaine sagt, hans panna höghvälfd, som himmelens hvalf, och hans by, som var något blek, gjorde bonom ännu mer intressant; hvarje ord från hans läppar hade en egen klang, hvarje blick en egen betydelse, som förrådde en ädel själ. Sådant var? ungefär mamsell Åkerlinds omdöme, sådant nemligen hon kände det; ty hon hvarken tänkte det eller klädde det i ord. Unge baronen talade föga med henne första altonen; det tycktes likasom han sökte undvika hennes blick, alt han ej ville eller ej vågade möta den. Läsaren gissar lätt orsaken till denna blyghet, som låg i en dunkel förebråelse att hafva missledt flickans bror; men guvernanten tänkte ej så, utan fann att det var blygsamhbet, hon fann att det var ett ädelt bjerta, som liksom blygdes för sitt rena guldvä: de — hon badeläst om hundrade Isådana hos den hederlige Lafontaine: (Forts) AR