Aftonbladet – 13 juni 1843, sida 2

ramför allt vill i sådana skrifter framställa det sköna på bekostnad af det sanna, liksom det ej ljåge nog mycket skönt, nog mycken omvexling i menniskolifvet som det är, utan att det måste vidare smyckas af en författare. Det förefaller, som att man här gjorde sig ett lika onyttigt besvär, som att pryda en blommande rosenbuske med artificiella rosor eller att gjuta välluktande olja i kalken af en orangeblomma. Pet är denna öfverdrift, som skadar det unga sinnet, det lär sig att fordra, att den enkla granen, som så majestätiskt höjer sin pyramid öfver småskogen, skall vara behängd med russin oeh krakmandel, och uppfylld med ljus, liksom julgranen var; det lär sig att fordra af lifvet mera än det kan gifva, och annat än det bör gifva. Men talar romanen sanning, så kan det ej skada att läsa den, mera än att läsa hvardags-historierna omkring 0ss, se gången af våra vänners och våra grannars öden. De Lafontaineska romanerna hade i hög grad detta fel, att nemligen icke måla lifvet sådant det är, utan utkrusadt med diktens träknif; man måste likväl erkänna, att Lafontaines romaner innehålla mycket godt, mycket tänkvärdt, om också ej snillrikt, och att de i hänseende till nyttan åtminstone äro, för att nyttja ett passande ord, renligaren, än en mängd af den nya romantiska skolans dussinarbeten; ty man ser hellre: den gode Laontaine isin anspråRslösa hvardaglighet och med sitt lättrörda bjerta, än man ser Victor Huo med sitt snilles stråle röra i blod och trasor. Lotta hade likväl blott läst Lafontaine, ty Victor Hugo var ej ännu synlig på vädjobanan. Hon hade således fått öfverspända begrepp om dygden och kärleken, om tacksambeten och glädjen. Ett isoleradt väsende är alltid ett offer för illusioner, den arma instängda anden spänner så ofta på den trånga buren, der han sitter, tills ban får kram. i vingsenornas Så var förhållandet med eremiterna och de första munkarne, med den katolsk: kyrkans martyrer; de voro alla ensampae, sjelf. villigteller tvunget utskjutna ur samlället, och