Aftonbladet – 12 juni 1843, sida 2

stycke, sådant annat folk spelar det, derpå flerstämmiga stycken, utan minsta förberedelse, ja, utan att ens taga munnen från instrumentets munstycke, och man nödgades erkänna, att icke ringaste charlataneri ägde rum, och att det endast var en oförklarlighet; och Halevy och jag hafva, fortfar herr Adam, ansatt herr Vivier med frågor, kanhända något närgångna, på hvilka han likväl svarat enkelt och välvilligt, men med bevarande af sin hemlighet. Sedan herr Vivier utfört ett charmant stycke af egen komposition, hvilket Auber så ingeniöst benämnt En Hjorts drömp, lät han oss höra några passager ur uvertyren till Le Jeune Henri, hvari appellerna och ekot återgåfvos med en fullkomlig imitation, den man icke kan vinna med fyra horn, ej ens då de äro placerade på lämpliga afstånd. Derefter spelade han Richards romans med duetten. Om herr Vivier inskränkt sig härtill, skulle man kunna säga, att han blott. gjort en ytterst märkvärdig akustisk upptäckt, hvars resultater kunna vara af föga värde för konsten; men herr V. förtjenar uppmärksamhet äfven i andra, mera artistiska afseenden. Då han spelar som vanligt, är han en artist af första ordningen, med en herrlig ton; ett stort omfång och en ypperlig stil. Jag älskar icke jemförelser artister emelian, hvilka kunna utmärka sig för olika egenskaper, och jag skall också akta mig att jemföra herr V. med Gallai och våra första virtuoser på detta instrument; men alla skola förena sig om, att hos honom erkänna en sällsynt säkerhet och djerfbet. Waldhornisterne dela sig naturligtvis i två klasser: första hornen eller de högre, oeh de andra hornen eller de, som isynnerhet briljera i de lägre oktaverna. Instrumenterna äro lika; det är endast munstycket, som skiljer dem åt. Herr Vivier blåser hvarken första eller andra hornet, utan snarare beggedera; han har isynnerhet gjort stora studier med stopptoner (sons bouches), åt hvilka han ger en högre grad af intensitet, än vi hört någon annan göra. Jemte tonen F låter han höra en skala af 3 oktaver. Herr Vivier, som har en mycket stor talang, har synts oss mycket medest, och hans tal har en stark sydländsk dialekt. Hade jag icke skäl att beteckna honom för er som en man, i stånd att realisera en omöjlighet ?) Man har svårt att tro, att herr Adam här ej velat roa sig, men ban har försäkrat att det är på allvar.