Aftonbladet – 10 juni 1843, sida 2

med ohyggligheter, som tidningen, behöfver en eller annan gång i qvartalet, till motvigt mot sina liberala utflygter, för alt synas väga jemnt i censurens ögon och upprättbålla sitt anspråk på opartiskhet inför sina loyala och monarkiska prenumeranter. Det är en af de bekanta kraftsopporna på Amerikanska tidningarnes polisrapporter om rån, mord, våldtägt m. m. och på deras partidikter mot politiska vederdelomän, pepprad med moraliska reflexioner öfver republikanernas otro, vantro och vankelmod i religion, politik och finanser. Man ser att brefskrifvaren känner på förhand sina läsares förmåga att sluka, utan att storkna och utan att falla på den närbelägna reflexioneh om lättheten att göra en ännu mustigare konsommå på det loyala och aristokratiska Englands blad för en enda vecka, om man ville sammanhbopa på ett ställe alla godbitarne från Police Office, Old Bailey, alla Crim. Courls, Coroners Inquests, o. s. Vv. I England skulle också ingen enda förutfattad opinion om broder Jonathan bringas att vackla en hårsmån genom dylika artiklar; hvar och en skulle tycka att bröfställaren blott förde bröd till bagarboden, som man säger. Och till och med i Sverige skulle de endast göra något intryck på barn, som icke hört sig töreläsas våra egna Stockholmska rapporter i Dagbladet från polisen och landshöfdingeresidensernas Aftonbladet har alltid varit förvissadt, att Biet och Minerva sjelfva inse detsamma, lika så väl som Aftonbladet. Men icke dessmindre bunno vi knappt genomögna den nya krian i Allgemeine Zeitung öfver det gamla temat, innan det anade oss att en af dagarne få se den i öfversättning hos någon af de goda; ty fastän de sjeliva sannolikt uppskatta den riktigt till sin balt, och troligen ej heller anse pluraliteten af sin publik vara dupe deraf, så förstå de nog den plåstrande och balsamiska effeklen deraf på någon eller några, som vant sig att i bedröfligheterna från Amerika finna ett homöopatiskt tröstemedel mot bedröfvelsen på Europas mulna höjder. Det slog riktigt in: Minerva har gjort början med det tyska brefvet i dag, Biet kommer förmodligen med eftertrycket om Måndag. Det skulle, för den goda sakens skull, och för stadgandet af allmänna omdömet om hvad som behagas på vissa håll, vara väl om brefvet finge rätt många läsare bland förståndigt folk. , KEENAN — Uti Liten lefver än läses, med anleåning af dess annonserade prenumeration för sednare halfåret, följande, i dess vanliga humoristiska stil hållna artikel, genom hvars återgifvande vi trooss göra både våra läsare ett nöje och möjligen en liten tjenst åt utgifvaren: NÅGOT OM FISKAR OCH FISKAFÄNGE. Gud, som hafver barnen kär, se till mig, som liten är! hvart jag mig i verden vänder, står mitt väl i dina bänder. På förhand vill jag nämna, att jag här hvarken ämnar tala om några mer eller mindre politiska hvalI fiskar, eller om de officie!la sillstimmarna i LohuslänIska skärgården, eller ens om all den dråpliga och veritabla Halmstad-lax, som kommer hufvudstaden till Igodo från de norrländska provinserna; Jag lemnar Jåsido både aborrar, braxen och flundror, och vill för ögonblicket endast hålla mig vid ett alldeles eget slags Ismå guldfiskar, hvilka i allmänhet äro lika svåra att Ifånga, som deras glimmande behag äro nogsamt kända och värderade, jag menar det sällsynta slägtet: Tidnings-prenumeranter. Jag förmodar nemligen att läsaren redan bemärkt, det jag ånyo utkastat mitt lilla metspö och lagat mina not i ordning för det öfliga så kallade prenumerations-fisket till nästa halfår. Himlen gifve att det skett i en lycklig stund! Man bör sjelf hafva varit i en tidvingsskrifvares läge, för att veta hvad det vill säga, alt stå vid slutet af en prenumerations-termin och med oroligt klappande hjerta kasta blicken mot en instundande ny. Lik dessa allahanda herrar, som om sommaren bruka stå med fötterna i vattnet längs Lidingöbron här utanför staden och: från morgon till qväll tålmodigt vicka med sina metspön upp och ned i sjön, låter den arma tidningsskrifvaren på flera Veckor nästan ingen timma gå förlorad, utan att på posten eller boklådar känna efter om någonting fastnat på hans krok, och om det Härunder regnade småsten, skulle han af pur 3 I fiskare-passion icke lemna någon uppmärksamhet deråt. När han vaknar om morgonen, är hans första tanke huru många nya guldfiskår möjligen kunnat hoppa i hans garn; under det han dricker sitt kaffe, genomgår han i tankarna alla sannolikheter för och mot den lyckliga utgången af hans förehafvande, och samma funderingar bråka ännu i hans bjerna, när han om aftonen drar nattmössan ner öfver sina dag från dag synbarligen grånande hårtestar. al Hvad i närvarande fall beträffar undertecknad, har läfyven jag särdeles noga och oparti kt företagit en dy-lik öfverräkning af utsigterna för och emot, och jag måste uppriktigt bekänna, att jag skulle anse mig ha bra mycket skäl till missnöje och obelåtenhet med den gamle fiskarguden Njord, ifall han icke efter min önskan gynnade och välsignade mitt nya notvarp. Det skulle nemligen göra mig ganska ondt att nödgas föreställa mig, det jag icke öfver hufvud under hela min vandel. ådagalagt temligt mänga förtjenstfulla sidor, ehuruväl jag visserligen icke egt att lysa med hvarken . IFrejas stentryck, Aftonbladets stora följetång, eller Dagligt Allahandas auktions-arinonser: Jag har alltid varit en mycket god undersåte, med tillbörlig vördnad för allt broderadt, parfymeradt, förgyldt och beIstjernadt; man skall aldrig ba funnit mig tillhöra dessa tl rabulisters antal, hvilka med rätta äro på högre ort : t!så illa anskrifna, utan jag har ständigt haft för ögo. SRA T Av erjlao VV IV em FRÄNVM