Aftonbladet – 8 juni 1843, sida 3

Hvarermot intet stadgande mig veterligen finnes, som föreskrifver, att stadsfiskalen står under magistratens lydnad, ehuru här finnas borgmästare som sökt ålägga stadsfiskaler, att hos dem rapportera hvad som förefaller och hvad de i tjensteväg vidtagit. Att tala om en stadsfiskals årliga inkomst, lönar icke mödan, emedan han i afseende på den ordinarie lönen i flere stader står långt under en tjenstedräng, och beträffande andelar i ådömde böter, så och sedan de fleste tilltalade aftjenat sine böter med spö, ris eller vatten och bröd samt af hvad som utgått, Kongl. Maj:t och kronan, staden och de fattige samt målsägander och angifvare uttagit sina lotter, litet eller intet återstår för fiskalen till godtgörelse af dess mångfalldiga besvär; och styrkes detta förhållande bäst deraf, att mängden af dessa tjenstemän, vid afskedstagande eller frånfälle, aldrig efterlemnat annat än — skulder. Dessa tjenstemän äro, med ett ord, de mest vanlottade bland alla. Under tjenstetiden få de framsläpa sina dagar i armod och obebag, och vid frånfälle äga de icke hopp om en skillings understöd för hustru och barn. De få icke deltaga i civilstatens eller annan pensionsinrättning, som kunde trygga deras återstående dagar från tiggarstafyven och äga icke hopp, att samhället derföre drager försorg, emedan polisenn mera betraktas såsom något ondt än som något godt. Vid betraktande af allt detta, kan litet hvar finna obehaget af en stadsfiskals tjenst, samt huru lönlös och obetackad en sådan tjensteman är, ehuru litet hvar fordrar att fiskalen skall känna allt och göra allt; och som lika lätt synes, att en icke kan tjena flera husbönder, vore mer än önskvärdt att någon person med rättskänsla och menniskokärlek uppträdde och för de arma fiskalerne talade ett bevekande ord, synnerligast om erhållande af en instruktion, hvarut deras pligter till andre än deras rätta förman bestämmas. JyGdX —Nn. 1