Aftonbladet – 8 juni 1843, sida 2

genom den vändning som gafs deråt, mär slutligen afskedet vidrördes, och det gjorde tydligen på många ett intryck af vemod. Sällskapet återfördes dock snart till en gladare sinnesstämning och jemnvigt i lynnet af professor Thomander, som gaf åt samma ämne en lättare vändning genom ett tal, sprittande af skämtsamma och qvicka infall, men slutade med en vacker och allvarligare syftning, angående den andliga och litterära föreningen mellan de trenne nordiska folken. Verser, författade af magister Göranson, följde nu och deklamerades af Hr Dahlqvist. Härförutan talade ännu tvenne Danskar, nämligen Hr Hage och cand. juris Plough, och afskedsverser reciterades af Hr Mellin. Det är knappt möjligt för den, som icke: var närvarande härvid, att göra sig en föreställning om den värma och liflighet, som rådde inom sällskapet under hela denna vackra afton, och den ordning och sans, hvarmed likväl allt aflopp. Hvartenda tal helsades med flera bravorop, så snart en tanka eller en bild uttrycktes, som anslog de närvarandes sympatier; men i synnerhet professor Thomanders andra föredrag i ordningen afbröts nästan i hvarje ögonblick af långvariga bifallsyttringar, och som han steg ned,. fattades han af en mängd af de omgifvande, som höjde honom upp på armarna under hurrande. Märkvärdigt var ock serdeles att höra den vana och lätthet, som de danske talarne hade att improvisera och begagna retoriska hjelpmedel för att elektrisera åbhörarne; men dessutom rådde under hela qvällen en så uthållande enthusiasm, att man kanske icke under närvarande generation här varit vittne till en dylik, åtminstone icke sedan den dagen, då H. K. H. Kronprinsessan första gången landsteg, en ung och skön 48:årig prinsessa, på Djurgården, då hela Stockholms befolkning var hänförd af förtjusning och förhoppningar. Klockan ett på natten åtskildes sällskapet, och följdes, ännu under hemtågandet-med sångarskaran i spetsen, af en mängd folk, som qvarstadnat utanför till slutet. Vid det s. k. Casino hade ett enskildt sällskap qvardröjt, som från en balkong belsade tåget med sång, hvilken besvarades. Vid ankomsten till Gustaf Adolfs staty proponerade några röster folksången, som ock efter några få invändningar i anseende till den långt framskridna tiden, afsjöngs, sedan fyrkant blifvit formerad omkring statyen och samlingen aftagit hattarne för densamma. Derefter skiljdes äfven de, som hittills varit tillsammans, i serskilda trupper, och klockan 3, 3 gingo främlingarne ombord, ännu åtföljda till stranden af många bärvarande nya vänner, på ångfartyget Iris, och lemnade kl. efter fem Stockholms ström, åtföljde af varma välönskningar för en lycklig hemfärd, men qvarlemnade ett det angenämaste minne. För öfrigt bör nämnas, att chörer aflöste talen mellan skålarna; äfvensom harmonimusik utanför Vauxhallen spelade i det gröna hela aftonen. Vi hafve hbvarken tillfälle eller utrymme att i dag närmare redogöra för de framställda skålarnes innehåll, men hoppas att i morgon kunna meddela några deraf mera fullständigt. Några af de vid tillfället utdelade verserna, bland hvilka de första deklamerades af Hr Dahlqvist, de båda öfriga sjöngos, intagas bär nedan: An öfver Norden blida Nornor vaka I blodig norrskensnatt, på solglänst dag: Stum skådar Urd på fordomtid tillbaka Och räknar sörjande de många slog, Der bröder, som hvarandra icke kände, I slutna bjelmar med odödligt mod Och brinnande af mordlust bälte spände Att gjuta ut hvarandras hjerteblod. Men se Verdandi, nutidens gudinna, På Carlavagnen åker munter fram, Ikring dess lockar hoppets stjernor brinna, På fordna strider strör hon glömskans dam; En fackla bär hon skönt i sina händer, Ur tvedrägts afgrund hon ej hämtat den, I morgonrodnan glad hon facklan tänder, Vid glansen brödren känna sig igen. De öppna hjelmarna och glade skåda På båda sidor samma faders drag, De öppna sina käpslor, som förräda Detsamma fasta, ädla bjertelag; Verdandi jublar och åt Urd hon räcker Sin hand och talar tröstens glada ord: Sö:j mer ej, Urd, se brödrakärlek sträcker Sin gyllne spira öfver snöig Nord. Men Skuld, som länkar framtids dolda öden, Vid sina systrars sida tankfull står, Och ser hur klar ur Auras purpurflödsa En morgonsol mer skön än förr uppgår. Den solen skina skall på sälla tider, Då Götha lejon går med Dannebrog Och Olofs yx, att vinna hjeltestrider, Som fordom uti blomrik sunnanskog. Den solen skall så skön, så herrligt blänka Utöfver en försonad brödraslägt,