Aftonbladet – 7 juni 1843, sida 2

— Sexton af handtverkeriernas gesällskaper, nemligen: karduansmakare, logarfvare, skomakare, hattmakare, kakelugnsmakare, glasmästare, gelbgjutare, svarfvare, bleckslagare, bokbindare, kopparslagare, tunnbindare, plåtslagare, målare, semskmakare och vagnmakare, hafva i den bekanta frågan om gesällvandringarna till Kongl. Maj:t, genom civildepartementet, inlemnat följande underdåniga skrift: Stormäktigste Allernådigste Konung! Rättvisa utan anseende till person har i alla tider utgjort den yppersta bland de lysande egenskaper, Svea folk ärat, vördat och älskat hos sina store Konungar. Eder Kongl. Maj:t torde derföre täckas icke med misshag upptaga, att handtverkeriernas gesäller, en föga bemärkt men talrik klass af Dess trogna undersåter, vid tronens fot i djupaste underdånighet nedlägga sina bekymmer, önskningar och åsigter i den på E. K. M:s höga pröfning och afgörande beroende, af Riksens Ständer väckta frågan: om vissa inskränkningar i de så kallade gesällvandringarna. Oss har icke återstått annan utväg, än att omedelbart anropa E. KE. M. om nådigt hägn för våra rättigheter, huru ringa de än äro. Ty fastän Riksens Ständer utgått från grundsatsen, att mästares och gesällers inbördes förhållanden böra bestämmas i dem emellan upprättade kontrakter, har dock ingen af de myndigheter, hvilka i ämnet afgifvit underdåniga utlåtanden, föranstaltat om vårl hörande, utan endast beredt tillfälle åt handtyerkeriernas mästare, att söka göra derasintressen, någon gång i strid mot gesällernes, gällande. Då frågan imedlertid så väsendtligen rör vårt väl eller ve, drista vi af E. K. M:s vishet och ädelmod hoppas, att dessa våra underdåniga påminnelser må vid ämnets slutliga behandling komma under nådigt öfvervägande. Vi skola ej understå oss att missbruka E. K. M:s tid och tålamod med bemötande punkt för punkt af Riksens Ständers framställning, hvarom i de flesta E. K. M:s och Rikets kommerskollegium hemställt, att förfoganderna må uppskjutas tills E. K. M. i nåder finner godt att låta utfärda en ny näringsförfattning. Det är blott på några omständigheter, vidrörda dels af Riksens Ständer dels af bemälte kollegium, som vi underdånigst bönfalla att få fästa E. K. M:s nådiga uppmärksamhet. Kommerskollegii underdåniga utlåtande upptager bland orsakerna till gesällvandringar, att ej sällan skall inträffa, det en gesäll, få år sedan han blifvit ,utur läran utskrifven, falier ett offer för frestelser, lättja och sinnliga begär, och då han på sådant sätt förlorat aktningen för sig sjelf samt välvilja och förtroende af mästare å den ort han vistas, eger han ingen annan utväg för sin bergning, än att begifva sig på vandring, för att annorstädes söka arbete, och som han vanligen dessförinnan förstört hvad han förtjent, måste han under sin vandring, genom tiggande förskaffa sig mat och nattherberge., Vi måste, sanningen likmätigt, den E. K. M. främst har rätt att fordra af en hvar, som i underdånighet vädjar till Dess höga omdöme, erkänna att ett missförhållande, sådant merannämnde kollegium beskrifvit, någon gång torde kuna inträffa; men vi drista tillbakavisa, såsom förnärmande handtyverkerizesällernas heder i hela E. K. M:s vidsträckta rike, den ovarsamhet, hvarmedelst för regel blifvit antagen mnågra få, lika tillfälliga som bedröfliga undantag. Kollegium har förbisett, att den samhällsk.ass, hvilken nu så obilligt och utan skonsamhet framställes nära nog oförtjent af sin Konungs nåd och sina landsmäns aktning och välvilja, likväl innan kort sjelf blir mästare och borgare i städerna, och i denna egenskap berättigad att deltaga i riksdagarnes öfverläggningar och med E. K. M. sjelf dela äran af lagstiftaride maktens högvigtiga kall: -— en ära, hvilken E. K. M:s kronas glans, lika mycket som handtverkeriernas gesällers heder kräfver, att den icke fördunklas af sårande och ohemula tillvitelser, hvilka, tillämpade på en helsamhällsklass, likväl endast ega tillämplighet på en eller annan medlem deraf, hvars uppförande ingen kan mera ogilla än vi. Det är icke blott E. K. M:s och Rikets kommerskollegium, som synes hafva förgätit vår blifvande ställning i samhället; och då vi nu ega den nåden att åt E. K. M:s landsfaderliga hjerta anförtro, hvad som hårdast trycker vårt eget, kunna vi ej underlåta att serskildt uttala vår bestörtning deröfver, det Riksens Ständer, för vissa fall, föreslagit påföljden, att handtverkeriernas gesäller skulle anses och behandlas som lösdrifvare. Riksens Ständer hafva illa vårdat sitt eget anseende, sin egen värdighet, då de kunnat försona sig med tankan på en dylik påföljd för personer, tillhörande en klass, ur hvars plantskola deras pgna medlemmar af borgareståndet till en del utgå. Men när Riksens Ständer, öfverhopade af en myckenhet invecklade och maktpåliggande göromål, tilläfventyrs saknat rådrum, att få i alla dess enskildheter iom vederbort skärskåda frågan om gesällvandringarna, len de dessutom vetat i alla fall ytterst och utesluande bero af E. K. M:s visa pröfning och höga belut, så trygga vi oss med fast förtröstan i djupaste inderdånighet dervid, att E. K. M., som sjelf eger i råder bestämma både den tid, målets behandling forIrar och sättet huru det bör afgöras, må täckas äfen i de påföljder eller straffbestämmelser, E. KH. M. orde finna godt att stadga för dem som fela, allerrådigst behjerta handtverkeriernas gesällers ställning samhället till Riksens Ständer, såsom delaktige al agstiftande makten, och i denna egenskap jemväl till 2. K. M:s egen höga person. Det var att förutse, att då hittills endast handterkeriernas mästare äro i ämnet hörde och lemnats ppet att deråt gifva färg och riktning, dessa skulle ER LT Ar rn rer annan nn ng in kllla middagclare han tillät dack cam fröon