Aftonbladet – 6 juni 1843, sida 3

aecn ff RB. StotUuUTtoRU oRULUTI VCIAL Hälla I0r ICIlaKUTA linstitutioner, lögnaktiga läror och skadliga påfund inom religionen, likasom politiken, blott deruti att I dessa institutioner, läror och påfund äro till, samt under en följd af år gjort sig gällande i kyrkan och staten, kan omöjligen inses. Skulle denna omständighet innefatta ett giltigt försvar för biTbehållandet af falska och skadliga inrättningar, så Tföres man ovilkorligt till den frågan, huru reforI mationen i Luthers och Melanchthons tider då kunnat få nedrifva Katholicismen? Onekligt är, att katbolismen också hade konstaterat sig: som ett faktum i verlden. Innehär nu detta; såsom ultrasidan i theologien likasom i politiken vill, ett tillräckligt skäl för att orubbadt få qvarstå, så bade ju reformatorerneorätt i sina anfall? Detta kunna dock våra andlige föder omöjligen yrka. Derföre är det dem äfven omöjligt, att med något sken af konseqvens begagna sig af den s. k. historiska skolans försvar för allt föråldradt, blott på grunden af att vara ett faktum. De kunna det så mycket mindre, som af denna grundsatts (hvilken i sjelfva verket är att kalla den falska eller ohistoriska principen, enär just historien, och ingenting säkrare än hon, gifver vid handen, att uti ingen tid något blifvit eller bort blifva beståndande endast derföre att det varit till förut), skulle följa; alt t. ex. ingen missionär i ett hedniskt land skulle hafva rätt att omvända någon menniska till christendom, då han alltid bade att bekämpa en förutvarande tro i landet, dit han kommit, och hvilken der under sekler konstaterat sig som ett faktum,. Huru skulle det kunna varv tillåtligt, att omvända en jude till christna läran, såvida det ej kan bestridas, att den judiska kulten varit tilli många århundraden? Med hvad rättighet kunde våra fäder i :Sverige dragas ifrån den gamla, i många fall så djupsinniga och aktningsvärda Asaläran, hvilken på sin tid utgjorde ett högst betydligt faktum i Skandinavien, men icke desto mindre anfölls af Ansgarius och slutligen måste vika — till vårt Väl, såsom förmodligen våra theologer nödgas medgifva, oaktadt detta medgifvande strider mot deras egen och den historiska skolans princip. Högst märkvärdigt är imedlertid, att våre Ultras aldrig hålla på denna princip förr, än frågan kommer till deras eget status quo; och ingenting förklarar bättre den hemliga bevekelsegrunden för hela machineriet. Skulle de ärligt mena någonting med sin s. k. Historiska grundsatts, så gillade de utan tvifvel dess tillämpning öfverallt. Men göra de det? För ingen: del! Läsaren behöfver endast slå upp Hr Erkebiskopens: sist utgilna bok; för att finna det tydligaste bevis på, huru den s. k. historiska grundsattsen, om en läras oantastlighet på grund af befintlighet och egenskapen att vara ett faklum, lemnas helt och hållet åsido, ulom blott när frågan blir om de våres egen lära och deras position i kyrkan och staten. Att regenerera, ombilda, kullkasta eller omvända Grekiska, Katholska, Judiska, Kinesiska och hvilka andra sekters dogmer, som helst, det är förtjenstfullt; men att underkasta sjelfva den hittills gällande Protestantismen pröfning och efterse i hvad mån alla dess sattser hafva giltiga stöd för sig — det är förskräckligt! Här skall den historiska skolans grundsatts gälla: här får ingenting skärskådas, ombildas, förbättras eller utmönstras, ty institutionen är nu ett faktum, som bevisat sig, konstaterat sig genom att vara: här får menskligheten ej stiga ett steg vidare. Hvarföre? frågar man. Emedan våre Godes egen ställning i kyrkan och staten derigenom skulle löpa fara att! rubbas. Om Sanningen sjelfär alldeles ingen fråga: om Menskligheten, dess utveckling, ve eller väll ännu mindre, vd Det har också i det allmänna redan försports,! hvilken vrede, eller kanske rättare farhåga, Hr Ignells bok åstadkommit. Emedan man på kyrkans höjder) aldrig vill företaga sig det lilla omaket att vederlägga, utan nöjer sig med att inqbirera, förfölja eller med osanna beskyllningar och de löjligaste tillmälen öfverhölja hatade och fruktade skriftställare, så har detäfven rörande Hr Ignell åtskilliga gånger glunkats om inkallande till konsistorium, afsättning från embetet och dylika vackra företag, genom hvilka man förmodar, att allmänheten kraftigast skall öfvertygas om huru orätt skriftställaren har. Ett sådant angrepp torde väl ändock denna gången uteblifva; kyrkliga förföljelser hafva sig i våra dagar ej så lätt. Den utväg man deremot med större säkerhet och alldeles ostraffadt anser sig kunna använda mot författare, hvilka genom sanningen i sina framställningar göra sig fruktansvärde för ligan, är, att låta dem borttråna under bördan af fysiska behof, vägra dem befordringar, hvarpå deras vitsordade kunskaper gifva dem anspråk, och att på detta sätt indirekt näpsa dem för brottet, att gå i sanningens tjenst. Hr I. sjelf har i företalet (sid. Vv) några ord, hvilka han visserligen icke lämpar på sig, i afseende på det förflutna, men dem man ej kan läsa utan rörelse för hvad de kunna innebära om det kommande: i hvarje vetenskap och konst, som kommit till lif och inträdt i åtnjutande af sina rätptigheter, äras och utmärkes den, som bidrager ppå något sätt till hennes rening och fullkommning. Fysikern och kemisten, som gjort sig förtjenta af sin vetenskap; lemnas sällan obemärkta. Dansösen öfverhöljer man med-guld och spänner sig. sjelf som dragdjur för hennes vagn. Men de, som. arbeta för det högsta och inflytelserikastö, pför andens befrielse från laster, förtry ck och mörker, få ännu alltid bereda sig på en motsatt lott, och uppfylla för sin del hvad som ännu fattas pi Christi lidande., — Det är naturligt att hela detta förhållande skall ega rum, så länge den fördomen ännu varar, att embeten och tjenster ilp EST GER a to ER RR kran FA RTR Ne ENSE RAT bom Of tad Unt fond IA kb mm om VDUN un MÅ Am HH ND