Aftonbladet – 6 juni 1843, sida 2

FRSEIETSEKISAESPER Set ERT man, du har bestämdt förkylt dig — ack, Herre Gud, förlåt mig, att jag blott denna gången glömde att se efter dig! — du är alltid så slurfvig med helsan, det kan aldrig gå väl på det sättet. . Gubben lät handtera sig, som om han varit utan medvetande, och det var äfven sant till en del, hans själs fogningar hade redan brustit, och den satt som fogelungen och bräckte på skalet, för att snart komma ut. Huru mycket silfver ega vi? frågade han ändtligen, riktande blicken på glasdörrarne till deras lilla silfverskåp. Hvarföre frågar du så? invände gumman, bekymrad för hans förstånd. Det skall säljas, ty vi få ej vara skyldige en sådan skuld, en ädel mesniska skall ej lida för oss,, yttrade komministern. Gumman betraktade bonom tvekande: yHvad menar du, Åkerlind ?, Jo, se der, läs brefvet, återtog han; du skall ändå en gång veta det. Gumman salle sig alt läsa; men så besynnerlig är menniskan, ej ett anletsdrag förändrades unde: läsningen; hennes hela själ var riktad på mannen, och blott en liten del af hennes känsla Var qvar för sonen. Det är således förbi med Georg yttrade hon endast och lade bort brefvet; stackars, stackars Ipappal Allty, fortfor hon, går mot dig; men I vår tröst är, när faran är som störst, så är bjelpen närmast, vi vete, att vår förlossare lefver. och då vi lida, äv ban nära oss och borttage sorgen. Jan, sade gubben, jag vet, alt bas är när mig, att han snart skall hjelpa mig.