Aftonbladet – 6 juni 1843, sida 2

är förmögenhetens ojemna fördelning, som vi hafve att tacka för -alla förbättringar i samhällstillståndet. Det är den, som betryggande en del al menigheten om den beqvämlighet och ledighet, som erfordras för själens odling, gifvit konster och vetenskaper utrymme och kraft att blomstra. Allt hvad som hindrar denna naturliga utveckling, måste minska eller uttorka upplysningens källa, af hvilken samhällena hafva behof, för att ständigt kunna vidga sin makt öfver naturföremålen och derigenom tillvexa i lycka och värdighet. Det är visserligen illa, att hvars och ens andel i denna verldens goda icke kan vara större; att i skötet af de mest blomstrande samhällen ännu skall finnas så mycken sorg och elände. Men om vi besinne utgångspunkten för våra nu varande samhällen och det tilistånd af nakenhet och uselhet, hvari våra europeiska ättefäder, enligt sagans och historiens vitsord, lefvat; då måste vi erkänna, att om civilisationen, i mån som den framskrider, fördelar: olika den förmögenhet som hon alstrar och mångdubblar, så sker detta utan att åtminstone försämra någons belägenhet, icke ens deras, hvilka hon behandlar minst gynsamt. Dagarbetaren är, der hon spridt sina välgerningar, oftast bältre lottad än äfven de högst uppsatta bland de ännu civiliserade folken; och då lagarne tillräckligt skydda säkerheten, till egendom och person, betryggar den ständiga utvecklingen af konster och industri åt dem en arbetslön, hvilkens stigande värde fritager dem dagligen allt mer för faran att förgås i armod. Föga betyder då deras antal; ty om. det ökas, tillvexer förmögenheten innu snabbare, och dess tillvext medför åt dem nya och betydligare medel till njutningar. Sådan är sakernas gång i alla länder som framså till rikedom och välstånd. 1 Frankrike har befolkningen på 45 :år tillvuxit med 3 proc.; men förmögenheten har ökats med mera än 16 proc., och om de klasser, som äro i besitt ning af förmögenhetens fördelar, hafva sett sin förmögenhet förstorad, hafva de klasser, som endast lefva för dagen, sett den fend som betalar deras arbete, hastigare föröka sig, än det antal händer; som äro kallade att dela den. s Ingenting i dessa betraktelser är dikteradt af en lältsinnig optimism. De skulle leda ifrån sitt mål, om de kunde åsyfta att försvaga den välvilja, hvilken så rättvist egnas åt de fattigare klasserna, eller att insktänka vidden af de uppoffringar, som äro ämnade att låta dessa klasser i välgerningarna af undervisningen finna nya frön till trefnad och till en intellektuel och moralisk lyftning. Då derföre ett lands arfslagar icke gynna något egendoms-privilegium: då de tillerkänna åt bvar och en friheten, att gå så långt som hans egenskaper tillåta honom; då de icke gifva för arfsrätten någon annan norm än slägtskapslederna, är det antagligt att dessa arfslagar icke kunna förevitas några hufvudsakliga brister, och tt de resultater som härflyta deraf, i det ögonblick då de framalstras, äro de som bäst förena sig med allas sanna intressen. ——