Aftonbladet – 3 juni 1843, sida 2

Athen. I Sparta minskades de herrskande ätterna, emellan hvilka Lakoniens jord var delad, så betydligt, att inom några sekler blott återstod en sjunde del. På samma sätt kunde i Rom Gentes, som bildade patriciatet, icke upprätthålla sig obemängda; och de efterhand medgilne upphöjelserna af ryktbara plebejiska hus hindrade ej en gång, att det antal familjer, hvaraf de bestodo, allt mer minskades. De. oss närmare tiderna erbjuda flera dylika exempel. Öfverallt i Europa har ett stort antal namn och ett i proportion ännu större antal af historiska ätter försvunnit. Om den lägre adeln bibehållit sig mera talrik, måste detta tillskrifvas dels förökningen af adelsdiplomer, och dels: att den fattigdom, hvari flera af dess medlemmar lefde uti landsorterna, förändrade det förhållande, som egde rum ibland den högre, vid hofvet och i hufvudstaden lefvande adeln. Det vissa är, att i alla de länder, der titlar upphörtatt yara det högsta föremålet för ärelystnad; der har adeln beständigt minskats i antal. Holland t. ex. har bibehållit högst obetydligt deraf; och der finnes till och med en provins, Zeland, der ieke mer qvarlefver någon enda af de familjer, som af ålder varit inskrifne i förteckningen öfver dess adliga äitier. Och hvad har väl blifvit af största delen af de hus, som utgjorde den styrande aristokratien i schweitziska och italienska republikerna? Man räknar knappast mer i Venedig några afkomlingar af dem; hvilkas namn figurerat i den gyllene boken, när den först öppnades. Bern har sett hälften af de adliga ätter, som grundlade dennå stat, utslockna, och en stor del af dem, som sedan 46 århundradet lyckats att bibehålla sig i rådet, äro försvunna. Utan tvifvel hafva väl det politiska lifvets vanskligheter bordt bidraga, att minska antalet af historiska ätter; men då äfven de, hvilkas tillvarelse icke varit utsatt för stormarne, till stor del upphört, kan Man ej tvifla på, att en betydlig del i dessa förändringar måste tillskrifvas begrepp och känslor, hvilka sällan underlåta att låta -rikedomarnes och äreplatsernas öfverlägsenhet utblomma. Om åen rikaste befolkningen i Paris, den, som ej öfverbufvud räknar två barh efter hvarje äktenskap, skulle upphöra att rekrutera, och från familjer, som i en sednare tid uppstigit till rikedom, så skulle den hastigt förödas och utslockningsprocessen troligen gå snabbare inom dess leder, än i någon af de aristokratiska korpser, hvilkas minne andra länders historia bevarat. Allt vittnar då, alt talrika och mycket skiljaktiga orsaker bidraga till den ojemna fördelningen af förmögenheten; och ibland dessa örsaker intager ofruktsamheten inom de högre regionerna af sambället ett vigtigt rum. I verkligheten vållar således detta, att de rika familjerna mindre lemna arfvingar än arf, under det att det större antal, som i proportion födes inom de fattiga klasserna, hindrar dessa att samla förmögenhet eller begagna de bjelpmedel, hvaraf de hafva behof, för att få dela förmögenhetens: frukter. Men om således allt i samhällsordningen förhindrar förmögenhetens jemna fördelning: månne icke de efterhand skeende arfsdelningarpa likväl så småningom vålla, att de gamla olikheterna i: förmögenhet försvinna? Sträfvar: den ej att införa en större likbet i de enskilda ställningar. och att, tid efter annan, minska afståndet mellar befolkningens: olika beståndsdelar? Låt: äfver delta besvaras äf erfarenheten; låtom oss rådfråg: kända facta, för att utreda naturen af den rörelse som börjat och fortfar hos oss genom förmögenhetens fördelning. (Forts: följer.)