Aftonbladet – 29 maj 1843, sida 2

som lefde qvar, ty tre lågo derute på kyrkogårlen under en liten syrenbuske, som pastorskan klippte hvarje vår. Det var nemligen en gosse, Georg, eller såsom ban der hemma kallades Göran, och Lotta. Georg var vid den tid, då vår berättelse besynner, vid akademien, men gick ej prestvägen, utan konditionerade för att kunna gå den juridiska, hvilket hvyarken far eller mor Just tyckte om. Lotta deremot, deras yngsta barn, var fjorton år gammal, en smal och vacker yrhätta. Hon var, hvad pastorskan sade, riktigt i slynårenav och hade alla de fel och alla de förtjenster, som vidlåda de fjorton åren, en tid då flickan hvarken är barn eiler fruntimmer, utan så der midt emellan, ett slags pojke i kjortel; med ett ord en munter själ, som det behöfdes en mors hela stränghet och uppmärksamhet att hålla i hyfsp och ordning. Man fick derföre ofta nog höra pastorskans röst förmanande, att Lotta skulle låta bli att försöka klättra i körsbärsträdet,, vidare att det ej passade en flicka att ställa sig upp på trädgårdsgärdesgården och mata ärlungarne med flugor eller hoppa på stenarne i ån; allt öfningar, som Lotta fann mycket roliga. En af husets märkelsedagar var den, då pastorn fick sin tionde; då lånades en stor kaifekittel från prostgården och kokades i förråd, hvarjemte pastorskan lagade till allt öfrigt, som kunde beböfvas; lilla Lotta var behjelplig vid bakning och brygd, och fick många snubbor, då hon företog sig att af hvetedegen göra grisar och gubbar, i stället för kringlor. Imedlertid gick allt väl, ända intill den stora dagen, då det var pålyst. Då samlade sig en mängd åkdon utanför gården, och bondgubbarne besökte pastorn, som, klädd i sin tjockaste rock och med kaskett på hufvudet, satt på logen med ett bord framför 2 CY