Aftonbladet – 27 maj 1843, sida 2

ler, med ett ord, Hans Maj:t önskade att veta, hurudana påståenden jag ämnade göra vid kompromissen; och som detta vore ganska hastigt och lätt gjordt, så ville han föra ett protokoll, medan öfverstelöjtnanten skulle läsa alla dessa bandlingar och jag blott åhöra och erkänna riktigheten af allt; som skrefs,. Till ledning vid protokollet togs min sist cfgilna förteckning (bil. JE 63); och sedan emellanåt de af öfverstelöjtnanten (såsom det sades) från Kongl. byrån medhafde handlingar blifvit jemförde med mina och, vid skiljaktigheter, ömsesidiga öfverläggningar för sig gålt, skrefs straxt till protokollet justitiekanslerens åsigt af saken. På sådant sätt fortsattes till klockan 2 på eftermiddagen, under ofta förnyadt yttrande af de begge herrarna, att nu blir det så redigt och tydligt och skall medföra så mycken lättnad vid kompromissen, att utaf detta protokoll draga slutföljder, då vi alla äro ense och hafva undertecknat det. Men såsom det nu vicke kunde medhinnas mer för dagen, borde vi åter till morgondagen sammanträfba, för att fortsälta, och skulle då, till ännu bättre utredning nvid tvistiga frågor, tillkallas kapten von Schantz och löjtnant Ström att närvara, såsom begge kännare af hela saken. Imedlertid borde vi nuunderskrifva det, som vore inprotokolleradty för alt hbafva det undangjordt till morgondagen. Protokollet upplästes af justitiekansleren till justering, och mig tillfrågades, om det icke vore alldeles riktigt och erkänaät; men såsom jag nog fann, hvaråt det syftade, så svarade jag, alt min underskrift kommer aldrig å något dokument, som skall föreläggas hvarken Hans Maj:t eller kompromissrätten, med mindre än jag sjelf har författat det. Justitiekansleren blef, lika som öfverstelöjtnanten, först förlägen och yttrade sedan, att om jag kamske hade något, som jag ville hafva tillagdt, så skall det visst inflickas i protokollet, då vi till morgondagen skulle sammanträffan. Jag svarade derpå, att jag icke har tillfälle att på detta sätt dag från dag onyttigt förspilla tiden, och bad herrarna besinna, att det nu blott vore högst få dagar, till dess man skulle flytta, och likväl hade jag ännu hvarjen rum eller hyra anskaffad. Jag frågade äfven, om de tyckte det vara rimligt, att jag uu hade gått här sedan Augusti månad förlidet år och blifvit huttlad vecka från vecka, och likväl ej en gång erhållit så pass mycket af en laga kraftvunnen och betalningsgild fordran hos Hans Maj:t, att jag kunnat betala ett enda ark papper till alla de afskrifter, m. m., som man hade affordrat mig, ännu mindre hyra för rum under den tid, jag hade helt och hållet uppoffrat åt denna saken. — i Justitiekansleren frågade då, hvad det vore, som jag kunde kalla betalningsgildt och laga kraftvunnet? hvarpå jag svarade, att då sjelfva revisorn öfver mina klandrade räkenskaper kunnat anse dem oklanderliga och betalningsgilda, så måste de väl ock vara det. Justitiekansleren frågade då, om Baudin i sitt utlåtande öfver revisionen verkligen hade så förklarat saken, huru jag kände det och om jag på något sätt kunde styrka sådant. Härtill svarade jag, att vid kompromissen skulle jag nog söka styrka alla mina påståenden, och yttrade mig tro, alt jag nu icke vore skyldig uppgifva mer om denna sak, än jag hade gjort, då Hans Maj:t just af det skäl, att justitiekansleren icke hade utredt förhållandet, då det var anbefaldt, hade beslutit, att kompromissrätten skulle utreda hela tvisten. Justitiekansleren, äfvensom öfverstelöjtnanten, afbröt detta mitt yttrande med skämt och sade, att jag visst måtte hafva missförstått Baudins mening, hvarpå justitiekansleren framtog ett dokument, som sades vara Baudins utlåtande öfver revisioneh af mina räkenskaper. Detta var till innebåll helt olika med det, som jag här förut, under JV 44, bilagt; och jag gjorde deraf den upptäckt, att man antingen måtte hafva förmått Baudin att hafva tvenne tungor i munnen, under förmodan, att Jag aldrig skulle känna innehållet af hans utlåtande, då man aldrig hade gifvit mig del deraf, eller ock måtte hafva förfalskat Baudins verkliga utlåtande; under samma förmodan, att jag icke kunde känna det: Jag var imedlertid för försigtig att låta märka min upptäckt och låtsade hafva missförstått Baudins utlåtande, då det en gång afjustitiekansleren hade blifvit mig föreläst, och att jag deraf hade hemtat min förmodan, att räkenskaperna voro laga kraftvunna. Begge herrarna yttrade då, natt jag skulle nog få se, alt ingen enda af alla dem, som hade haft något att göra med Hans Maj:ts enskilda naffärer, hade på minsta sätt handlat orätt, hvarken emot mig eller någon annan, och att, då Hans Maj:t hade så många prof derpå och verkpligen vore så öfvertygad, att de alla hade gjor! Ihvar man rätt, så skulle det icke gå serdeles väl med den, som vågade försöka öfvertyga Hans ,Maj:t om motsalsen. Härefter åtskiljdes vi, under begge herrarnes yttrade förmodan, att jag ändock skulle på en liten stund åtminstone få tid infinna mig dagen derpå. Jag slutade imedlertid mina vandringar härmed hos justitiekansleren och känner icke, hvad som skrefs och afgjordes dagen derpå, då, utom alla andra, äfven Hr Dehn ock hade infunnit sig. 9 3 — (Forts. följer.) CUT SY FER TIFNSA TT mME : a Mus