Aftonbladet – 26 maj 1843, sida 2

sitt yttrande synes velat hafva sagdt eller trodt, men det är en lycka att orden blifvit så valda, att de lemna utrymme för vederbörliga förklaringar till andemeningens förnekande; detta åter tyckes mindre tillämpligt på Hr erkebiskopens yttranden, angående förre engelska predikanten J. R. Stephens, som, sjelf frånvarande, äger en målsman i sin broder, G. Stephens, hvars ofvan omnämnda, till Biet insända reklamation, lyder som följer: Till Red. af Svenska Biet! Underteknad begär plats uti tit. tidning för följande anmärkningar: Uti erkebiskopen af Wingårds nyligen utkomna skrift: Öfversigt af Christna Kyrkans sednare händelser och nuvarande tillstånd, sid. 156, förekomma nedanstående uttryck: Engelske fabriksidkaren SS. Owen, sjelf Wesleyansk Methodist, hade bland sina många arbetare flera af sin bekännelse, och inkallade en methodistisk prest, hr Slewens, som för honom och dem, i ett af enskild man upplåtet kapelli Stockholm, predikade. efter anmälan hos Öfverståthållaren, från hösten 1826. Hr Stewens måtte icke varit med Methodismen, som åtminstone i sednare tid med regeringen uvch statskyrkan i England gjort gemensam sak vid oordningarna, rätt införlifvad, då han efter återkomsten till fäderneslandet kunde förena sig med charfisterna. Han blef ock af Methodistkonferensen afsatt från prestembetet och från samfundet utesluten. Hr Georg Scott, som här efterträdde honom, förtjente och väckte aktning Då erkebiskopens skrift torde i en sednare tid tjena mer eller mindre såsom historisk källa, utbeder jag mig att få rätta några misstag uti ofvananförde utdrag. isynnerhet som jag är den enda i Sverige vistande slägtinge till den nu frånvarande anfallne. 4. Hr Scotts föregångare var icke hr Stewens, utan hr J. R. Stephens.. 2. Att i Storbritannien Methodismen har gjort gemensam sak med regeringen och statskyrkan vid oordningar,, när sådant var för deras egna äntressen fördelakti;jt, kommer visst icke att bestridas. Vid andra tillfällen — vittne t. ex. just nu den stora oordningen, barbarism och okunnighet, som regeringen och statskyrkan ville afbjelpa, men som Methodismen försvarar så länge botemedlet icke kastar Tandets uppfostran i armarne på Englands sektväsende — vet den nog att som oftast uppbjuda alla krafter emot regeringens och statskyrkans lagstiftning. Imedlertid, om uttrycket icke rätt införlifvad vid 0oordningar skall innebära någon wvanärande betydelse, som torde vara fallet i de flesta läsarnes ögon, så nekar jag till anklagelsen in toto. Också är det den allra första gången som någonting sådant har blifvit br Stephens påbördadt. 3. Hr Stephens, vid sin återkomst till fäderneslandet, så långt ifrån att förena sig med chartisterna, uppbjöd hela sin talang och inflytelse att bevara folket ifrån deras och många deras vederlikars moraliska och politiska irrläror, och bidrog att inom sitt distrikt nedtysta och omvända deras förnämsta medhållare. I häftig strid mot det dåvarande Whigpartiets prineiper, verkade han för religionens vidmakthållande och de fattiges beskydd emot en samvetslös bomulislagstiftning och den nya fattiglagen: — och nu förkunnar sir R. Peels: minister att hon ämnar föreslå förändringar i dessa lagar. Den konservative lord Ashleys nya parlamentsakt, förbjudande qvinnor och barn att arbeta uti våra stenkolsgrufvor, Har också verkställt en utaf hr St-phens ifrigt predikade satser. I sjelfva verket bidrog just denna hans opposition mot det då allsmäktiga chartistpartiet till det hastiga aftagandet utaf hans erkända stora makt säsom folktalare. I stället att hafva blifvit afsatt och utesluten utåf-methodistkonferensen, ufsade sig Hr Stephins sjelfmant sitt säte inom den, och, i trots utaf mångfaldiga förmaningar att qvarblifva, öfvergaf han ett samfund, hvars alltmera hastigt utvecklade Jesuiteri han icke kunde gilla. 3. Hr Erkebiskopen slutar med, att Hr Scott förtjente och väckte aktring,, såsom om Hr Stephens hade inga anspråk på något sådant. IIvad denna punkt angår, behölver jag visst endast vädja till de många ännu lefvande svenska män, hvilka då kände min broder, för att utaf dem få veta om han förtjentc aktning) eller ej. Han räknade sina vänner ibland alla klasser i Stockholm, de högsta såväl som de lägsta. ILäåt dem fälla hans dom. I 6. Det är ett välkändt faktum, att den förnämste lorsaken, hvarföre Hr Stephens lemnade Stockholm, var. — hans beständiga nekande alt göra proselyter här Ti landet, hans ovilja för någon utsträckning utaf sin Tembetsverksamhet till den Svenska kyrkans medlemImar, hans envisa motstånd emot införandet uti Sverge laf det melhodistiska värfningsmaschineriet, som mis: Asionskomiteen i London anbefallde förgäfves, tid eftei lannan, till hans ifriga verksamhet. — Detta må var: lett fel i en methodists ögon, och uti Er Scott för Iskaffade sig missionskommiteen en mera lydig agent Men att ett sådant förfaringssätt ifrån Hr Steph:ns sid skulle ådraga honom en svensk erkebiskops misshag Istämpla honom såsom icke villig att göra gemensan Isak vid oordningar,, samt utsätta honom för faran at förlora en svensk. allmänhets vänliga aktning, måst -1i sanning förundra hvarje åskådare utaf de sista trenn lårs religiösa tilldragelser uti Stockholm och uti Sverge Dessa rader, hvilka tjena att upplysa förhållanden dem endast okunnighet om detaljer kunnat göra obe Ikanta för svenska kyrkans hufvudman och vårdare torde kunna tagas ad nolam uti -någon följande ny lupplaga utaf Hr erkebiskopens innehållsrika skrift. Stockholm d. 23 Maj 1843. George Stephens