Aftonbladet – 23 maj 1843, sida 1

Men ulan min ringaste vetskap begagnades dessa slupar till brukets jernoch spannmålsfrakter, sedan brukets lastbåt hade förolyckats; och då jag omsider skulle försönda dem till Stockholm, befunnos de så förstörda, att jag icke kunde afsända dem. Jag gjorde då hos herr landshböfdingen af Schmidt ansökning att snart få dem i ståndsatta igen, och lät derföre äfven besigtiga dem. Inlagan och besigtningsbetyget finnes bilagd under JE 53. Å denna min inlaga gjordes icke heller något afseende; och imedlertid förflöt tiden och nalkades den stund, då jag skulle bysättas. Den 7 Juni infönn sig länsmannen, för att gripa mig. Jag hade då någon tid legat sjuk af en förkylning och förmådde ännu af kraftlöshet knappt att gå. Jag trodde, dels att det skulle tillåtas mig att återhemta krafterne, indan man kunde fordra mitt bäktande, och dels att jag skulle utan fångbevakning få företaga resan, och lofvade derföre att utan någon påminnelse sjelf inställa mig i Piteå, för att undergå bysättningen, som jag utomdess numera gerna ville undergå, för att en gång kunna skryta af att riktigt bafva passerat graderna vid de Norrbottniska possessionerne. Jag erinrade derjemte, att det icke kunde gå an att öfvergifva en i full gång varande tackjernsblåsning, innan inspektor Wallbom, som på några dagar vore bortrest, hunne återkomma, för att den i mitt ställe efterse; men allt detta verkade alls intet på den nykläckte vice länsmannen; some ansåg denna sir första exekution för en så mye: ket större bragd, som en sådan kasus förut aldrig hade inträffat med någon af de kungliga tjenarena. Långt ifrån att vilja sätta mig upp emot hans länsmanhamyndighet, gjorde jag mig genast färdig alt, ehuru svag och sjuklig, medfölja på den anvista fångkärran. Resan företogs samma dag till Luleå gamla stad; och dagen derpå, den 8 Juni, till Piteå. Jag måste dock medgifva, att länsmannen visade mig verkligen mer delikatess, än jag skulle väntat, i ty att han i Luleå gamla stad herhbergerade mig öfver natten i sitt eget hus och sjelf hade vakten om mig, i stället att jag annars kunnat få hålla till godo i fångstugan; äfvenså beledsagade han mig sjelf till Piteå, i stället att försända mig med fånggevaldiger; och detta allt var mycket nog. Ankommen till Piteå besöktes jag af flere bekanta, medan länsmannen rapporterade till fångstyrelsen om min ankomst. Bland andra kom ock inspektor Wallbom, som, högst förundrad att i sådan belägenhet finna mig der, och bekymrad öfver utgången af blåsningen vid Selet, sökte, jemte alla andra, öfvertala mig att, häldre än låta öfvergå mig en sådan chikan, uppgifva något att tagas i mät, till dess utslag å min egen ansökning hunne falla. Slutligen kom äfven Hr lagman Rosenlind till mig, och sedan äfven han bedt mig öfvergifva beslutet att undergå bysättningen och han dessutom sjelf hos Hr landshöfdingen grefve Sparre hade haft öfverläggning deromy att jag borde uppgifva något till försäljning, för att undvika den, som de alla tyckte, både för den höge ägaren och mig opassande skandalen att sitta bysatt, uppgaf jag omsider allt det lilla, jag ägde qvar, under så väl Hr landshöfdingens som lagmans yttrade förmodan, att det väl aldrig skulle komma till exekutiv försäljning, förr än min fordran skulle blifva utbetald. Hr grefven, äfvensom lagmannen, hade derjemte den godheten erbjuda sig vilja tillskrifva AlmIgren om denna sak, för att förmå honom att T tillåta mina tillgångars försäljning genom frivillig ,Jauktion i händelse det skulle gå derhän, att aukI tion blefve oundviklig, hvarigenom de förmodade mig blifva mindre lidande och Almgren lika säkert kunna få sin fordran godtgjord. Jag erinrade deremot, att det visst icke vore värdt tillskrifva honom derom, då han icke på min egen ömmande framställning ens vårdat sig svara, än mindre velat afbida utslag å den ansökning, han visste mig hafva gjort om min egen fordrans utfående vid de kungliga verken; hvartill jag äfven lade den anmärkning, att då Almgren hade en gång transporterat sin rätt på Hrr Mazer et komp., och det följaktligen hade bordt vara Hr Mezer och icke Almgren, som skulle yrkat bysättningen, tycktes det bevisa, att Almgren måtte haft andra bevekelsegrunder för sin handling ochtroligast vara legd af någon att på ett så omenskligt sätt behandla mig. Imedlertid lofvade jag, på Hr lagman Rosenlinds ifriga tillstyrkan, att ännu en gång tillskrifva Almgren, det jag ock gjorde dagen derpå i de mest ömal mande ordalag. el Den 44 Juni infann sig åter vice länsmannen, för att om hand taga den uppgifna lösegendomen; och sedan ban den till Afve lastageplats! hade af. ss) fört, blef jag förklarad vara på fri fot igen. .I Imedlertid väntades förgäfves, att min underdå3 niga fordran skulle utfalla, och lika fåfängt väntades också svar på min hos Almgren gjorda anhållan. Auktionen måste sluteligen utlysas; och eldå ändock icke någon räddning mellankom, måste el omsider den för mig förstörande exekutionen d, nl4 Juli försiggå, då mitt lilla husgeråd; som jag efter så många års bekymmer och mödor hade n hopsamlat, på det ömkeligaste sköflades, på Af auktionsprotokollet, som finnes bilagdt un-I der JV 55 a, synes, att hela summan icke uppnl gick till mer än 5323 Rdr 20 sk. 6 rst. nl Hvarken jag eller någon annan visste imedlerw-ftid, till hura stort belopp auktionen hade gått, tv nrotokollet hlef icka cåsnm vanlist nläsar tilla ? vt ER sm ve Mm rm Mm I EmUd -—B V mö tv 2