Aftonbladet – 20 maj 1843, sida 2

Ar AE breda pannan, skakade hufvudet och gick ned till stallet... ; Hvad kan icke en ung enka göra af -en gammal snål! och kärlekssjuk narr? Var det då så underligt att Sophie fick sin vilja fram? Nej, större under har man sett kärleken och snålheten göra — och här voro de. begge i förbund. Sophie skyndade till kabinettet, der baronen allt ännu med samma förtjusning mönstrade snitten på den nya rocken. Om en qvarts timme tillsade kammarjungfrun att vagnen var framme. Baronen rekommenderade sig och hoppade ji, utan att kasta en blick på kusken. Hvem var glad om icke Sophie, då hon såg dem rulla bort? I början gick färden ganska lyckligt; men knappt bade vagnen hunnit utom Blå porten, då den mötte en omnibus. Narrqvist höll försigtigt åt sidan, för att ej råka i kontakt med den, och drog dervid något för häftigt på högra tömmen: Vipps låg vagnen i diket. Baronen svor, slog upp den åt himmelen vettande vagnsdörren. och framkröp med såmma vighet, som en sotarpojke ur skorstenspipan. Derefter utdelade han några käppslängar åt kusken öch fortsatte vägen till fots. Narrqvist suckade, men sade ej ett ord. Han tröstade sig med hoppet om Sophies kapitaler. Biträdd sf några sjömän lyckades det honom att uppdraga vagnen, och han tänkte just låta hästarne friskt trafva hemåt, då en röst i Blå porten ropade; hör på, kusk, stanna; efter du nu far hem, så får jag sliga in Det var Axel, som igenkänt Sophies, livr och undan regnet tagit in på Blå porten, Han steg i vagnen, Västd