Aftonbladet – 19 maj 1843, sida 2

såg hon hans kärlek såsom den var, men om hon det ej gjorde, då — — dock se henne, det måste han ännu en gång, Snart var kappsäcken packad, och hvarje rörelse af ångmachinen på Norrland, förde honom närmare det förlofvade landet, dit tankarna redan ilat så långt före honom. Det var Axel Sophie väntade, då hon satt vid det öppna fönstret på sin villa. Ofta hade de sett hvarandra. i Stockholm, men icke ett ord om kärlek hade gått öfver Axels läppar; han talade till Sophie som man talar till en barndomsvän, ja, nästan kallare än så: men blicken ur hans öga sade henne, att hon var älskad — och när ser icke qvinnan mannens kärlek, äfven då ban söker dölja den. Men att dölja sin kärlek, det var ett besvär, som Axel för tillfället gerna lemnade åt hvem som helst; och om han icke talade i ord, så talade han likväl tydligt nog, och Sopbie förstod bonom mer än väl. Följande morgonen skulle Axel återvända till Norrland. Sophie hade bedt honom tillbringa aftonen på hennes villa; han skulle ju resa till deras gemensamma fädernebem oeh hon ville med honom sända sina barndomsvänner bjertliga helsningar, mönster och moder m. m. Men väntade hon endast derföre med sådan otålighet? Nej, hon kände att hela hennes framtid berodde på detta besök, och derföre brunno pulsarna så heta, derföre klappade bjertat af oro. Stegen nalkades, det är ban, hviskade en aning, men bittert blef den gäckad af verkligheten. v 6 (Slutet följer.) — Från La Rochelle berättas följande olyckliga tilldragelse: En chaloupe, som navigerades af en vid namn Rivet, i sällskap med ett par personer, hade.